åsikt: Kreativa Sverige –en julberättelse..
När den nya kulturpolitiken skapades 1974 lades grunden för mycket av den kulturpolitik som vi ser idag. Kulturrådet bildades och man började se landsting och kommuner som avgörande delar av den lokala och regionala kulturpolitiken. Men det som bitit sig fast och som debatterats hårt alltsedan dess är formuleringen att kulturpolitiken ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Denna formulering slopades 2009 men det finns fortfarande skäl att diskutera detta.För de negativa skadeverkningarna för kulturlivet har kanske just handlat om att synlighet och finansiell struktur inte har stimulerats under en lång period, speciellt inte för mindre aktörer. Och att vi nu i tider av neddragningar, lågkonjunktur och pandemi, ser hur detta sårar kulturlivet mer än andra branscher.Som vi skrev i förra buller står vi inför en dyster kulturbudget där samtliga återstartsstöd skurits bort och där den kommande prognosen för 2024 och 2025 innebär ytterligare och rekordstora nedskärningar.
Jag skulle vilja se ”kommersialismens negativa verkningar” som en neutral fond för att diskutera en mer funktionell kulturpolitik, genom att både göra analyser av marknad, kultur och behov, genom att både se det som en adekvat risk och en möjlig utveckling. D v s, kan vi möta negativa skadeverkningar genom att skapa bättre och mer långsiktiga företagsstrukturer parallellt med dagens kulturstöd (som måste försvaras och utvecklas)? Och om detta även kan implementeras i exportpolitik, sverigefrämjande, socialförsäkringar etc, får kulturlivet näring från fler håll och kan växa snabbare. Kan fler politikområden på så sätt samverka för ett mer hållbart, växande och inkluderande musikliv? Kan detta leda till möjligheter till mer intressant musik parallellt med en tryggare tillvaro för landets musiker och artister, såväl som för musikarrangörer, festivaler, klubbar, ljudtekniker, agenter, managers etc? Det vill säga alla strukturer från musiken till publiken.
Det är i denna skärningspunkt mellan olika politikområden som den aktuella utredningen Kreativa Sverige —Nationell strategi för främjande av företag i kulturella och kreativa branscher, finns. Jag läser den även från ett underifrån-, rättvise- och mångfaldsperspektiv.
Idag är kultur och andra politikområden icke-kommunicerande kärl. Vi talar om kommersiell och icke kommersiell musik som helt olika entiteter trots att det finns stora beröringspunkter. På samma sätt så bedrivs bidragsgivningen utifrån helt olika utgångspunkter.
Statliga kulturstödfördelas i en omsorgsfull och relativt likriktad process där fokus är den konstnärliga kvaliteten (gott så). Till största delen via Kulturrådet och Konstnärsnämnden och till stor del enligt en stuprörsmetod med mycket lite av helhetssyn. Den som söker medel från t ex Kulturrådet fyller i princip i samma frågorvarje gång utifrån en standardblankett. Processen är långsam, ansökningstillfällen 1-3 gånger per år, beredningen tar 2-3 månader och hanteras av arbets-eller referensgrupper och handläggare. Det finns i dag, såvitt jag vet, inga statliga stöd som kan sökas för längre perioder än 1 år inom kultursektorn.
Detta innebär en hög säkerhet för hur skattemedel förvaltas och fördelas men det innebär också att fritt verksamma artister ofta tar hela den ekonomiska risken för till exempel en planerad turné. Detta gör ett offensivt utvecklingsarbete ytterst riskfyllt,vare sig det handlar om nationella eller internationella satsningar. Det är inte heller en modell för offensiva satsningar för att nå nya publikgrupper. Inom parentes skall sägas att det finns en kritik mot en snedfördelning i genrer men det är ett ämne för en annan artikel.
Oavsett genre finns det knappast några utvecklingsmedel att söka vare sig man är artist, musikföretag, festival, klubb eller annan aktör på musikområdet. Det innebär att utvecklingsområden som att söka och delta i showcase-festivaler, att skapa en PR-struktur kring en turné, att investera i radiopluggning internationellt, att utveckla sina marknadsföringsverktyg och promotion, eller att bredda sin verksamhet som företag, är något som musikstöden inte omfattar.
Resultatet är lägre synlighet och missade chanser att bygga en större publik. En mer kortsiktig strategi för utveckling av artistskap. De artister som lyckas få ettåriga verksamhetsbidrag kan använda vissa medel till karriärbyggande insatser,men det är en oskarp stödform som oftare används för att kunna ta dåligt betalade gig. Min bild är att beslutsfattare sällan analyserar publika möjligheter inom nischade genrer och att självförtroendet hos statliga myndigheter och departement för att vi verkligen skall kunna bygga ett starkt och växande musikliv är lågt. För att formulera det lite skarpare, hade kunskapen om hur musikindustrin fungerar globalt varit större hade vi haft ett annat system i Sverige. Jag kan jämföra med Svenska Filminstitutet där jag jobbat i mer än 20 år, och där en kontinuerlig marknadsanalys varit lika självklar som den av de konstnärliga värdena.
Men det svenska musikundret då? Finns inte det? Jodå självklart. Om en artist når in i en marknadsstruktur där en finansiellt stark aktör gör bedömningen att en tidig investering kan ge en framtida avkastning så byggs självklart hela tiden karriärer på marknadsmässiga villkor. Om dessa artister tidigt har en god kunskap om hur man skriver avtal och bevakar sina rättigheter så kan också detta vara en finansiellt fungerande modell framgent, dock inte alltid skall tilläggas.Det finns också artister inom nischade genrer som hittar internationella parters, men detta hänger ytterst sällan ihop med en utveckling av en svensk karriär utan sker parallellt.
Men oavsett brett eller smalt, nationellt eller internationellt, när andra länder har bättre strukturer och satsar större resurser på hemmaplan eller internationellt så kan det gå snabbt att bli omsprungen. Sverige har inte patent på talang och med dagens snabba distributionsformer är hastigheten hög. Det svenska musikundret finns men lever farligt. Jag tror att det finns en medveten eller omedveten bild av att svensk musik är en automatisk framgångsmaskin. Inget kunde vara mer felaktigt och svensk musik är värd omsorg och stöttning, både i med-och motgång.
I syfte att stärka kulturen föreslår den 272 sidor långa utredningen Kreativa Sverige... en närmare samverkan mellan olika politikområden, där Kulturdepartementet och Näringsdepartementet utpekas som centrala, men där man också inkluderar Utrikesdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet och andra politikområden. Utredningen föreslår insatser för finansiering och kunskapsstärkande när det gäller företagsutveckling och kulturexport, men även insatser kring upphovsrätt och andra delar av kulturlivet.
Det centrala är att man även beskriver kulturföretagare på ett nytt sätt. Man lyfter fram solo-, duo-och mikroföretag, dvs de artister, musiker, låtskrivare, tonsättare och andra medlemmar i Musikcentrum som just nu går en ytterst osäker framtid till mötes. Man slår fast att insatser för att de skall komma åt stimulansmedel för verksamhetsutveckling är avgörande för att kulturlivet skall utvecklas. Lätt uppseendeväckande är att utredningen även tar avstamp i FN:s 17 hållbarhetsmål, ett perspektiv som som belyser situationen ur fler aspekter än det näringspolitiska.
Hur Kreativa Sverige... kommer att tas emot politiskt vet vi inget om. Den innehåller implicit en kritik av den nuvarande politiken och man pekar bland annat på återstartsutredningens förslag, som inte tycks genomföras i någon högregrad, men som är oerhört viktiga för framtiden. Om man skulle få drömma fram en musikpolitik utifrån våra förutsättningar och den typ av akter som Musikcentrum jobbar med, då skulle den kunna se ut så här:
Vi får en politik som säkerställer en konstnärlig verkshöjd och ger ökade möjligheter att skapa musik under rimliga förutsättningar. D v s en politik som bättre förstår utövarnas behov och som mer kraftfullt bidrar till en konstnärlig utveckling men också långsiktig stöttning. Grunden är att stötta en mångfald av genrer där konsten står fri och obunden, där en långsiktig utveckling säkerställs men en intersektionell analys tillämpas för ökad mångfald.
Vi får en stimulans av specialiserade produktionsbolag för nischade genrer som kan utveckla artistkarriärer nationellt och internationellt där bokning, PR och management ligger i fokus. Detta sker i samklang med hela spektrat av digitala strukturer, där nya möjligheter för samverkan med labels eller artist-ägda bolag kan skapas på olika nivåer.Även större produktionsbolag bör få möjligheter till ökat risktagande med nya artister.•Vi får en politik där Näringsdepartementet inrättar system för stimulans av de artister och musiker som vill fortsätta att vara självproducerade, med ökad kunskap och sökbara resurser till marknadsföring.
Vi får en exportstruktur som resursmässigt närmar sig våra grannländer och innehåller stöd till marknadsföring och deltagande på internationella mötesplatser.Den svenska musikexporten får möjlighet att växa inom alla områdenoch en långsiktig strategi skapas för detta med stöd från flera politikområden.
Vi får ett närmande mellan upphovsrättssällskap som Stim och SAMI, och näringspolitiken, för att stärka och utveckla upphovsrätten med ett stadigt regelverk i grunden (för både musikskapare och utövare) men med flexibilitet för att möta nya medier, distributionsformer och plattformar.
Vi får insatser från Arbetsdepartementet och Socialdepartementet för att trimma insatser och trygghetssystem för frilansande musiker och artister, både för att skapa likvärdiga förutsättningar för föräldraskap och ersättning vid sjukdom, men också hållfasta och rättvisa system för arbetslöshetsersättning som motsvarar frilansande musiker och artisters verklighet.
Vi får stimulansmedel till insatser för att skapa strukturer där jämställdhet och inkludering inte bara ses som en självklar demokratisk rättighet utan också en utvecklingsfaktor för musikindustrin, där all talang måste tas till vara.
Vi får även stimulansmedel för en utveckling av musikindustrin mot klimatneutralitet där musikindustrin och musiklivet går i bräschen som innovationsbransch, men där också musiklivet blir en plattform och megafon för miljöarbete och lösningar för mindre klimatavtryck i alla led.
Poängen i detta, vilket också utredningen delvis tar upp, är att flera politiska mål uppnås genom att flera politiska områden samverkar. Vinnarna är publiken, alla former av livescener, artister och musiker, hela segmentet bakom scenen. Men vi uppnår också politiska mål som lägre arbetslöshet, ökad hälsa, starkare relationer mellan barn och föräldrar, stärkt sverigebild internationellt, ökade exportintäkter, ökad besöksnäring etc. Framförallt blir det mer musik till fler personer, högre kvalitet, större bredd och mångfald. Det skulle kunna bli en kraftfull framstöt i en utmanande tid och en ökad möjlighet till försörjning för fler musiker och artister.
Det här kräver självklart insatser. Dels måste Parisa Liljestrand och hennes regeringskamrater insatt den mardrömsbudget hon lagt är fel väg framåtoch långt ifrån någon besparing. Dessutom måste departementen samverka i betydligt högre grad.
Återstartsutredningen i samklang med Kreativa Sverige… tecknar en bildav vad som måste göras och det kommer att behövas resurser till detta. Kreativa Sveriges förslag måste också omsättas i fungerande system och det kan bara ske i dialog med hela musikbranschen, från nischade genrer och idéburen publikverksamhet till de stora majorbolagen. Men vi måste börja i gräsrötterna, bland musikskapare och artistkollektiv.
God helg och gott nytt år!
Ragnar Berthling, Verksamhetsledare Musikcentrum Öst