åsikt 21: ett intersektionellt perspektiv på mina privilegier

Keychange är ett av musikindustrins största projekt för jämställdhet och sker nu tillsammans med partners i 11 europeiska länder plus Kanada. Keychange har s k “signatories”, d v s festivaler, musikföretag, organisationer eller andra aktörer i musikbranschen som offentligt deklarerar både sin avsikt och hur de planerar att skapa jämställdhet inom sina företag eller organisationer. Varje år rapporterar de sin utveckling till Keychange och i februari kommer en rapport om utveckling, utmaningar och lärdomar sedan Keychange lanserades. Idag finns fler än 600 signatories över hela världen, från European Broadcast Union och National Opera (Storbritannien), till tongivande festivaler som Eurosonic och Way Out West, som också är vår (Musikcentrum Öst är en av de tre grundarna) partnerfestival. Rapporten offentliggörs vid ett event i Bryssel den 15 februari.

Keychange är även ett nätverk där artister och branschproffs som tillhör underrepresenterade kön kan ansöka till ett årligt program och nyligen har de 74 handplockade talangerna presenterats. De är framtidens musikaliska nyskapare och ledare inom musikindustrin. Keychange finansieras av EU och en rad sponsorer av olika slag. I Sverige är Stim huvudsponsor av projektet men även regeringen har riktat ett särskilt stöd.

De första diskussionerna kring Keychange inleddes 2014 och processen har varit en personlig resa för mig och alla de som deltagit i utvecklingen. Jag har fått syn på mina egna privilegier och vi har som organisation sett hur vi måste vidga oss långt bortom kön för att uppnå jämställdhet. Jag har börjat förstå något om de medvetna eller omedvetna barriärer som musikindustrin är full av och jag har behövt fråga mig själv hur mycket gatekeeper jag själv är. Jag har insett hur toxiska nätverk kan vara när man ständigt reproducerar nya relationer till personer som tänker som en själv, ser ut som en själv, och kommer från samma miljö som en själv. Och om hur omedvetenheten om dessa privilegier är ett effektivt hinder för framåtskridande och utveckling. Privilegier som vi tar för givna men som diskuteras alldeles för lite.

Grafen ovan bygger vidare på läraren Sylvia Duckworths makthjul i ett mer intersektionellt perspektiv, där LBTQ, ursprung och sociala hierarkier tar en större plats. Den är publicerad av Greta Bauer (Professor of Epidemiology and Biostatistics at Western University) och en del av en artikel om varför forskning kring hälsa också behöver ta ett intersektionellt perspektiv (länk nedan). Även om den är framtagen i Kanada (och ofta används i USA) är den förvånansvärt väl anpassningsbar till svenska eller europeiska förhållanden.

Intersektionalitet är ett begrepp som kan användas för att synliggöra mer komplexa maktförhållanden och som myntades av advokaten, akademikern och aktivisten Kimberlé Crenshaw i en uppsats vid University of Chicago 1989, för att visa på att den feministiska aktivismen och anti-diskrimineringslagstiftning inte tog hänsyn till afro-amerikanska kvinnor. Hennes tes var att antidiskrimineringspolicies fokuserade på svarta män och könsdiskrimineringpolicies på vita kvinnor. D v s de mest priviligierade inom den diskriminerade gruppen var också de som satte agendan.

Idag används intersektionalitet för att diskutera fler perspektiv, och hjulet ovan är en slags grafisk illustration av hur man kan analysera maktförhållanden. Exempel är väst/öst, funktionsvariationer eller inte, högre utbildning, urbanitet, ursprung, social tillhörighet, men som sagt även en vidare könsdimension än man/kvinna. En annan viktig faktor är att förstå hur dessa faktorer kan förstärka varandra både kring att närma sig makten och avlägsna sig från den. En mer utförlig beskrivning finns i länken nedan.

Kontentan av detta är att jag tror att många av de som läser denna text kommer att hamna väldigt nära mitten i “makthjulet”. Och jag tror också att vi ser dessa parametrar som givna förutsättningar eftersom vi alltid har haft dem (mental och fysisk hälsa, utbildning, välstånd, majoritetstillhörighet, uppvuxna i en västlig demokrati, etc). Och är det egentligen inte så att vi också tycker att vi har förtjänat dem?

Det vore intressant om makthavare inom musikindustrin ville testa att tillämpa denna analysmodell på sig själva och sina organisationer och företag. Hur skulle resultatet bli bland beslutsfattare på förlag, musikbolag, labels, festivaler, Kulturrådet, Konstnärsnämnden, kulturförvaltningar i kommuner och landsting etc?

Jag tror att vi skulle få syn på saker som skulle kunna göra att åtgärder för att öppna upp våra slutna miljöer skulle bli mer effektiva och konkreta. För det handlar om något i slutändan ytterst positivt. Om talang och att bidra. Genom att öppna upp för diskussioner om makt, och bjuda in fler att dela makten, kommer vi att få nya synsätt, högre kreativitet och ännu bättre musik på fler sätt, i fler former och till fler människor. För idag förlorar vi talang varje dag! Begåvade individer som vill och skulle kunna bidra väljer andra vägar att kanalisera sin kreativitet och ambitioner på än inom musikindustrin. Vi får ett fattigare musikliv och ett fattigare sammanhang.

Jag hade egentligen tänkt att skriva om en omvälvande vecka i NYC där jag fick se en oerhört levande diskussion kring både makt men också vägar till förändring. Jag mötte ett jazzliv som på riktigt bröt normer på många områden och stöpte om vår bild av vem som tar plats på scenen och på vilket sätt. Tillsammans och med en oerhörd beslutsamhet. Att uppleva detta i en hård, gentrifierad storstad, att få en grundkurs i praktisk urban kulturpolitik (som överraskade mig) och fundera på vilka best practices som Stockholm skulle kunna ta till sig är något som jag tänker återkomma till framöver. Även effekterna av regleringsbrevet och kulturpolitiken när det börjar klarna (2023 blir ingen lek).

God fortsättning,

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst

(kryssar följande: vit, gift, cis-man, heterosexuell, medelålders, urbant boende, universitetsexamen, föräldrar födda i Sverige, medelinkomst, ytterligare ett språk, svenskt medborgarskap, ej funktionsvarierad…)