Kungliga Musikhögskolan i Stockholm (foto: KMH Facebook)
Åsikt — det svenska hobbyundret
Jag hade tänkt skriva om vikten av internationella mötesplatser för det svenska musiklivet men så kom regeringens tilläggsbudget och en rad utspel från både skol- och kulturminister. Jag ger lågt betyg till deras strategier, analys, kunskap, och kanske än värre, intresse, på ett område där det finns forskning, studier och väl definierade sanningar.
Den nya regeringen har brandat sig avsevärt när det gäller kunskap, skola och strategiska val för att bygga Sverige starkare långsiktigt. Denna text kommer att försöka resonera lite grann kring förhållandet mellan barn, skola och det så kallade svenska musikundret, som kanske snarare bör kallas ”det svenska hobbyundret”. I så fall har vi:
Världens tredje största nettoexport av hobby efter USA och Storbritannien. I Sverige har vi visat att pop-hobby, rock-hobby, jazz-hobby, hip-hop-hobby, klassisk hobby, EDM-hobby, ja många former av hobby kan vara värdeskapande i form av lycka för de som upplever hobbyn på scener eller inspelad.
Men märkligt nog är det många som faktiskt arbetar med förmedling och distribution av hobbyn och vi får en bred arbetsmarknad, och hobbyn genererar stora intäkter och det finns många som ser vårt land som en veritabel hobbynation.
I andra länder ser vi ambitiösa satsningar på hobbyexport, jag har tidigare skrivit om Hobby Norway och Hobby Finland, väl strukturerade system för de som ägnar sig åt hobby i dessa länder. Och det går i dagsläget ganska bra för dem. Jag skall inte driva denna lek med ord längre men poängen är att vi trots våra framgångar ändå inte tycks förstå att den allra viktigaste framgångsfaktorn för den framtida svenska musiken är återväxten.
Vi har haft kommunalt drivna musikskolor sedan 1940-talet, och så mycket forskning och så många analyser vittnar om att detta är en av nycklarna. Dessutom har musikskolan blivit en inspiratör till andra konstformer, teaterverksamhet, videoverkstäder etc och idag talar vi om kulturskolan. Men frågan är om vi inte nu är på väg att låta detta minst sagt vuxna barn sippra ut med badvattnet. Jag återkommer till det.
Ett av de största musikländerna, Storbritannien, ser fortfarande musikundervisning som en omistlig del av sin utbildningspolitik. Och har gjort det under lång tid. Såhär skriver den brittiska regeringen så sent som den 20 januari, i lågkonjunkturens år, 2023:
Every child should receive a great music education. Learning about music and having the opportunity to play musical instruments and make music together is a vital part of a rich and rounded education. Music plays a key role in brain development. It helps to develop language, motor skills, emotional intelligence and collaboration skills.
While the value of learning, enjoying and making music is undeniable, so is the value of music to our economy. Pre-pandemic, the music industry generated £2.9 billion in exports and supported 200,000 jobs. Music education fuels the talent pipeline into this world-leading industry.
Det är en på samma gång peppande som frustrerande läsning att dyka vidare i. Ett dokument som tydligt beskriver vad ”a great music education” är. Britterna tecknar riktlinjer för hur man skall uppleva professionell musik live (minst en gång per år), hur man skall kunna dela musik man skapar med andra, hur man i skolmiljö skall få prova på instrument, hur skolan skall kunna slussa vidare till professionell utbildning.
Denna offentliga deklaration slår fast att tillgången till musik är en del av en grundläggande livskvalitet men också en rättighet. Jag önskar att kulturminister Parisa Liljestrand och skolminister Lotta Edholm reflekterar över detta synsätt och kring relationen mellan glädje, kreativitet, yrke, kunskap och studieresultat i ett bredare perspektiv, innan man går vidare med sina förslag om avskaffande av elevens val. Och ser över ett långsiktigt stärkande av kulturskolan, speciellt i tider av ytterst ansträngd ekonomisk situation för kommunerna.
Jag upplever ett bokstavligt mörker som inte bara kommer av krig, lågkonjunktur, klimatkris och en allmän samhällsdepression. Den eldas också på av en regering som tycks ha fullständigt tappat förmågan att lyfta blicken och se hur saker hänger ihop, inte minst på kultur- och skolområdet. Är de rädda att reta upp sina stödbröder i skuggorna, utan vilka de skulle förlora makten omgående? Är det för att vi har en svag ministär på dessa områden eller förstår man inte sammanhangen? Att Parisa tidigare basade för Vallentuna med Sveriges näst högsta avgifter till Kulturskolan - finns det ett samband där? Jag vet inte.
Men även om vi hypotetiskt utgår från att musik inte har något egenvärde förutom som vehikel för andra syften, och också utgår från att medborgarens enda syfte är att producera ett värde i form av tillväxt, så tror jag ändå att de flesta är överens om att vi också i denna dystopiska läsning av vår stund på jorden behöver stimulera förutsättningar för tillväxt i form av kunskap.
Hur kommer det sig då att regeringen sedan tillträdet gjort allt för att minska möjligheten för unga talanger att tillgodogöra sig kunskap och pröva om de kan utveckla sin talang till ett yrke genom musikundervisning? I detta är kulturskolan central.
Hur kommer det sig då att man tar bort elevens val, där detta prövande kan bli en drivbänk mot framtiden? Även i detta är kulturskolan central men också musikundervisning i skolan.
Hur kommer det sig då att man ignorerar all forskning som säger att kreativt skapande är en förutsättning för att tillgodogöra sig annan kunskap? Att ta bort elevens val och de estetiska ämnena i gymnasieskolan skapar motsatt effekt.
Hur kommer det sig då att man inte ens höjer ögonbrynet när studier visar att den professionella musikutbildningen rasat till en sådan låg nivå, att av musiker i svenska orkestrar har endast 4 av 10 en musikutbildning från Sverige? Och att endast 4 procent av beslutsfattare inom musiklivet anser att kompetensförsörjningen fungerar? Oförmågan att se sammanhangen hotar en stor del av det professionella svenska musiklivet.
Svaret tror jag är att man, medvetet eller undermedvetet, ser musik som en hobby, en förströelse där den professionella världen är så marginell att vi inte behöver ta med den i samhällsekvationen. Här är några exempel:
Lotta Edholm sade i P1 att eleverna ska ha den här tiden till att lära sig läsa och räkna, och att om skolorna nu tyckte att det här var så viktigt fick de väl förlänga skoldagen.
Parisa Liljestrand kommenterade från sitt håll i Kulturnyheterna att nu måste vi fokusera på att bekämpa inflationen. Fait accompli…
Regeringen har gett än mer utrymme (för det finns verkligen underlåtenhetssynder långt tillbaks i tiden från styren av olika politisk kulör) till det självspelande piano som klinkat länge, och där kapad undervisning, minskad bredd och spets, färre lärare, minskad publik, kommer att leda till en tynande musikindustri. Cyklerna är långa men om hela den unga generationen lämnar musiken som annat än en hobby så är vägen tillbaka oändligt lång. Vi går från spetsland inom musik till en liten provins i norr som ingen musikintresserad har något skäl att bry sig om.
I detta finns även en dyster social dimension. Vi kan fortfarande se att snedrekryteringen till konstnärliga utbildningar generellt är på en toxiskt hög nivå. Om vi reducerar musiker till ett yrkesval som inte ens samhället ser som värdefullt, då blir det i stället något exklusivt för passionerade och talangfulla barn till välbeställda föräldrar. Och alla andra begåvade barn får ha det som just en hobby. Är detta det främsta sättet att ta tillvara talang?
Jag träffade en hög chef inom den klassiska musikvärlden där man inte kunde beskriva demografin i publik eller på scen annat än som ögonbedövande vit. Jag frågade honom om deras erfarenhet av El Sistema, det kanske vassaste musikprojektet någonsin som lyckats förena pedagogik och musikaliskt utforskande med samhällsutjämnande syften och sociala mål. Han sade att han kände en stor frustration över att så få av de begåvade musikerna där går vidare till högre utbildning. Det kändes lite sorgligt men kanske också logiskt i ljuset av att en musiker är så mycket mindre värd än en ingenjör.
Om vi vill förändra detta så måste vi våga zooma ut och se samhällsförändringar också som något som kan göra oss större som individer även om det inte generar ett faktiskt resultat i BNP. Vi måste se ett värde i att vi har företagsledare som kan tala med andra företagsledare om andra saker än golf och grillar, även om de lyckas få kontrakten påskrivna ändå. Vi måste se värdet av att en oboeist från Somalia tillför en annan musikalisk dynamik än någon från Lidingö eller Paris, även om vi inte hör det i bruset från Mahlers 5:a. Vi måste se ett värde i ett samhälle där många vågar följa sitt hjärtas väg, även om en annan kan tyckas mer säker.
Mitt i denna tyngsta av tider behöver vi också något annat. Vi behöver framtidstro. Jag tror på musikens kraft, och vi kommer att se begåvade ungdomar som mot bättre vetande och med taskiga odds följer sitt hjärta. Men om vi med de exceptionellt små resurser det handlar om vågar stötta en kulturskola för alla och en musikundervisning i skolsystemet, då skickar vi också en signal om att det där bultandet som du har i ditt hjärta - vi ser det, vi bejakar det, vi tror på dig och vi kommer att hjälpa dig. Och om du jobbar hårt så står du kanske en dag vid just ditt mål. Kanske är det Azaleasenen på Way Out West, kanske Coachella eller en obskyr klubb i Brooklyn. Den drömmen kommer att vara viktig för oss alla.