Åsikt 27:

Ingen med intresse för kulturfrågor kan ha missat den animerade debatten om Norrköping och dess kommunstyrelseordförande Sophia Jarl. Under hennes ledning har det tagits beslut om att avskaffa kultur- och fritidsnämnden och i stället inordna kulturfrågorna under tillväxtenheten. Kommande budgetår innehåller höjda intäktskrav på symfoniorkestern och tuffa generella besparingar på kulturen. Men det som lyft frågorna till en nationell debatt är hur hon försvarat sina åtgärder genom att beskriva kultursektorn som ett privilegiesystem och kulturskapare som bortskämda, ett uttalande som till och med fått hennes partikollega, kulturminister Parisa Liljestrand, att rycka ut till kulturarbetarnas försvar med beskrivningen ”hårt arbetande yrkesutövare och kulturskapare som brinner för att skapa och tillgängliggöra kultur för medborgarna.”

Föga förvånande har indignationsvågorna gått höga inom kulturlivet, inte minst i sociala medier. Sophia Jarl är en bekännande Thatcherist och visar med sina uttalanden (inte minst på sin Facebooksida) att hon inte vill se kulturlivets förutsättningar som unika utan generella, att jämställas med vilken konkurrensutsatt verksamhet som helst. Att det sker i en stad som under decennier har haft en ambitiös kulturpolitik och, sant eller falskt, har imagen som Östergötlands arbetarstad i kontrast till akademikerfästet Linköping, gör konfliktytan än mer tillspetsad.

Jarl menar att kulturlivet får anpassa sig efter rådande läge och kulturskaparna göra sig mer säljbara. Det finns ingen kulturskapare som inte vill nå ut bredare. Men alla som arbetar med innovation och kreativitet vet att det behövs förutsättningar för att skapa, för att nå ut, och för att uppnå de kulturpolitiska målen om att kulturen skall vara till för alla. Det handlar alltså inte bara om att göra sig säljbar för en köpstark publik.

Kulturen är marknad, javisst, men också grundforskning, ifrågasättande av det etablerade, förvaltning av traditioner och utveckling av framtidens dito. Den är också en del av vår välfärd. Vi behöver helt enkelt kultur för att leva.

Därför är de tre tysta minuterna en viktig manifestation. Hur skulle vi uppleva en heldag där alla streamingtjänster för musik stängs av, ingen musik hörs i teve och radio, alla filmer visas utan sina soundtrack? Alla scener är tysta. Ingen sjunger på förskolan. Ta dessutom bort alla andra kulturuttryck, vad finns då kvar?

Svensk musik omsatte före pandemin 12.4 miljarder kronor, tack vare en mångfald av genrer och uttryck. Tack vare alla på, bakom och framför scener och studior. Alla festivaler, konserthus och klubbar. Alla artister och musikutövare. Inget av “musikundrets” internationella namn skulle vara där de är utan helheten. I stället skulle vi ha ett mindre och fattigare musikunder, eller kanske inget alls.

Att tala om elit, privilegier och att använda ord som bortskämda när man talar om en sektor som drabbades hårdare av pandemin än någon annan är givetvis ett klickbete. Men Jarl är också en exponent för breda politiska strömningar och en triggerpunkt för den polarisering vi alltmer ser i Sverige och övriga Europa. En ny slags borgerlighet som idag har stora inslag av populism och marknadsliberalism kontra en socialliberal mitten-vänster.

Musikcentrum Öst (MCÖ) har lång erfarenhet av musikpolitiskt arbete i Stockholm, där vi under styren av olika färg drivit det fria musiklivets frågor. Kulturborgarråd som Madeleine Sjöstedt (L) och Jonas Naddebo (C) var även de bärare av en marknadsliberal kulturpolitik, men Jarl går längre, åtminstone i sina uttalanden, och som kommunstyrelseordförande har hon större exekutiv makt.

Den nya organisationen i Norrköping träder i kraft den 1 januari 2024 och kommer att få stora konsekvenser för det lokala kulturlivet. Men vi behöver se beslutet ur ett perspektiv som är bredare än det lokala. Och vi behöver agera nu.

STYRNING AV OFFENTLIG KULTURPOLITIK OCH STATENS ROLL:

Norrköpingsdebatten har dels handlar om respektera för kulturen men och den organisatoriska förändringen som självständig kulturenhet på vilken nivå den är, är inte bara en symbol utan innehar en expertis som gör att man kan få ut optimala effekter när det går bra, men också minska skadeverkningar när ekonomin är sämre.

Paralleller kan dras till Musikverksstödet som “försvann” när det fördes över till Kulturrådet, ett exempel på hur en självständig statlig förvaltning med tydligt uppdrag mot det fria musiklivet blir något helt annat när det inte längre finns en tillhörande strategi.

Det är många som har frågat sig om ”Norrköpingssyndromet” kommer att få en spridningseffekt. Om fler kommuner genomför liknande organisatoriska åtgärder så kommer risken för ogenomtänkta neddragningar att bli större.

Ett exempel som jag redan skrivit om i andra sammanhang är den dysfunktionella politik som förs runt det så kallade svenska musikundret. Att vi nedprioriterar både återväxten i form av kulturskola och lokala satsningar på ungdomars musikskapande OCH har den lägsta satsningen på musikexport i Norden är självklart en ekvation som inte går ihop. Det är ett exempel på statlig stuprörspolitik i kombination med lokala beslut som utarmar återväxten och får negativa effekter på alla nivåer.

En annan faktor som gör att regionala och lokala politiska beslut får större effekter är den maktförskjutning som skett i och med samverkansmodellen som stegvis infördes under en rad år i början av 2000-talet men som nu fått fullt genomslag.

I regioner och kommuner med stora kulturinstitutioner ställs olika behov mot varandra. Replokaler för ungdomar och den lokala jazzklubben konkurrerar om samma medel som det regionala operahuset som hur effektivt det än drivs kräver stora resurser. Där det tidigare var Kulturrådet som avgjorde hur “värdefull” en regional symfoniorkester var så är det nu på regional eller kommunal nivå som dessa prioriteringar sker.

Kulturpolitik är således komplicerat och djävulen återfinns ofta i detaljerna. Därför är såväl köttiga debatter om kontroversiella beslut som torra diskussioner om förvaltningar, nämnder och beslutsvägar nödvändiga. Därför är det nu helt avgörande att alla kulturutövare men också organisationer som Musikcentrum, MAIS, Musikerförbundet, Skap, FST, SAMI, agerar strategiskt. Norrköpings budget är redan beslutad. Nu ligger det större värden i vågskålen och detta bör inte glömmas bort i debattyran!

SÅ HUR KAN VI PÅVERKA?

Den 20 september släpper regeringen sin budgetproposition. Senare i höst kommer kulturministern att lägga fram sin kulturbudget och före jul kommer regleringsbreven varav de till Kulturrådet och Konstnärsnämnden kommer att vara avgörande för vilket 2024 vi kommer att se i kulturpolitiskt hänseende. I kulturbudgeten finns också prognoser kring kommande år och den som lades i november förra året visade tecken på avsevärda neddragningar inför 2024. Det här skrev jag om i buller 19, läs texten här:

Att ett närmast enat kultursverige kastar sig in i debatten om Norrköping beror kanske på att där finns en tydlighet. Om vi har en regering som inte prioriterar kulturpolitiken behöver vi själva ta initiativet att höras.

Förutom protester och kampanjer måste musiklivet arbeta smart och strukturerat för att 2024 inte ska bestå av en tystnad som vi själva inte tagit initiativ till. Här är ett antal förslag som musiklivet skulle kunna initiera direkt. Orkar vi? Ja, vi kanske måste?

• LÄS PÅ: Sätt dig in i politiska förslag vilken nivå de än är på. Skumma igenom remissvar. Hör du talas om bra exempel, sprid det. Du som jobbar tillsammans med utländska artister, fråga och dela deras kunskap. Vi vet att Frankrike har den bästa stöttningen för individuella musiker, Norge är bäst på att stötta musikexport, Danmark har förstått hur man stöttar musikarrangörer och klubbar. Tyskland är Europas bästa livemarknad, OCH säljer fortfarande fysiska album. Vad mer? Vi kan öka kunskapen tillsammans.

• HÖJ BLICKEN: Att kulturen är ett särintresse är en ren förolämpning. Men för att vara lite självkritisk så skulle vi i musiklivet kunna bli bättre på att enas. Vi skulle kunna se att med en tydligare röst skulle vi höras längre. Det finns mycket småtjafs mellan genrer, mellan institutioner och fria utövare, mellan det som betraktas ”kommersiellt” och icke-kommersiellt. Musiklivet har seriösa attitydproblem när det gäller normer och vi kan vara extremt mycket bättre på att ge all talang oavsett ursprung samma förutsättningar. Det är dags att vi ser bortanför olikheterna för att konstruktivt kunna diskutera lösningar oss emellan. Att så många fria musiker i olika genrer med ryggmärgen försvarar en symfoniorkester indikerar att det är möjligt.

• SAMLA REPRESENTATIONEN: Vi har en rad organisationer som representerar klubbar, föreningar, konserthus, festivaler, musiker och artister, låtskrivare, managers, kulturhus etc (FST, SKAP, Stim, SAMI, MAIS, Svensk Live, Musikerförbundet, SYMF, Sweden Festivals, Svensk Scenkonst, Music Managers Forum, FHP, Musikcentrum, Musikalliansen och så vidare…). Det finns därmed en samlad kunskap och påverkanspotential lokalt, regionalt och nationellt. Vi behöver inte göra allt rätt för att göra något rätt men om flera eller många av oss samlas, samverkar och lägger samman våra resurser så kommer det att märkas.

• ANVÄND DIN PLATTFORM: Varje kväll har hundratals artister en plattform. Den här hösten kanske vi kan tumma ett ynk på konsertens dramaturgi och lägga två minuter på att förklara att konserten inte sker av en tillfällighet. Att det finns ett sjuhelvetes humankapital bakom varje ton som hörs i PA:t. Fans kärlek kan flytta berg och historiskt har musik kunnat stoppa krig och skapa en positiv förändring.

• HÄNG MED DIN JOURNALIST ELLER BLOGGARE: De samlade personliga kontaktytorna mellan svenskt musikliv och svensk media, bloggare och andra påverkare är enorm. Använd den i höst också för att prata om kollektivet och om hur just du ser på framtiden. Berätta om din situation. Den personliga storyn är alltid starkare än siffror.

• ANVÄND DINA SOCIALA MEDIER: Dela, svara, gör inlägg. Om du talar med dina fans, följare, kollegor eller vänner så gör det skillnad.

Tillsammans med Musikerförbundet planerar MCÖ under 2024 en serie samtal i Stockholm kring tre områden: Respekten för musikern och artisten. Arbetsmarknaden för musikern och artisten. Mående och hälsa hos musikern och artisten. Vi inser dock att vi måste hålla dem NU! Fördomar som reproduceras av aningslösa politiker, skribenter eller på sociala medier måste motverkas. Om myten om en bortskämd elitsektor får fäste kommer påverkansarbetet att försvåras.

Musiklivet är inte bara politik och framförallt inte bara kulturpolitik. Men om vi tydligare kan visa en väg framåt kan vi också påverka. Då får den fantastiska musiken definitivt bättre förutsättningar. Då kommer vi att kunna jobba för att vi alla på, framför, bredvid eller bakom scenen får den respekt vi förtjänar. Det kommer kanske att vara svårare i Norrköping än på annat håll, och det ser dystert ut i den statliga politiken, men vad är egentligen alternativet?

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst