Symbio live från WOMEX 2023 photo: Peter Bothen
Åsikt 29: — Musikundrets osynliga möjliggörare, en rapport från WOMEX i A Coruña, norra Spanien, 25-29 oktober 2023
När det gäller strategin för musikexport i Sverige vill jag påstå att det ligger ett korn av sanning i att Sverige är ett land som gärna odlar en självtillräcklighet och skepsis mot fungerande metoder i omvärlden. Jag har skrivit många gånger om den styvmoderliga behandlingen av Export Music Sweden, som har en bråkdel av de resurser som kollegorna i Norge, Danmark och Finland har. Eftersom anslagstilldelningen dessutom är kortsiktig och ad hoc så är det svårare för oss att hänga på internationella satsningar. ExMS gör trots detta ett exceptionellt bra jobb och om vi kunde växla upp detta skulle det kunna hända oerhört mycket. Jag kommer därför att våga mig på en positiv vision i slutet av denna text, men först en sammanfattning av våra fyra främsta misstag och vad som kännetecknar de viktigaste internationella mötesplatserna för musiklivet:
Bristen på resurser har bland annat lett till att det helt saknas ett stimulanssystem för de artister som blir uttagna till showcase på olika internationella nyckelmässor, vilket finns i alla jämförbara länder. Vi behöver en insikt från statligt håll om att fungerande exportstrukturer behöver modifieras efter hur marknaden ser ut inom de olika genrerna, och att alla stöd inte kan hanteras exakt likadant på Kulturrådet.
Vi har ett turnéstöd som är så långsamt att det ligger helt utanför den dynamik som finns i det internationella musiklivet. Det innebär att all risk alltid ligger hos artisten. På Filminstitutet får en filmare som bjuds in till en A-festival omedelbart besked. I Norge kan en artist söka medel till att åka på showcase och få besked inom 2 veckor. Det här handlar inte bara om storleken på stöd utan om att systemen är anpassade för att utnyttja möjligheter som uppstår. Och att utnyttja möjligheter är att lägga grunden för framtida utveckling.
Vi har inget riktat marknadsföringsstöd för artister som bygger en internationell karriär, något som kan vara avgörande för att insatserna ska få effekt.
Vi har inget stimulanssystem för det professionella segmentet inom kommersiellt riskabla genrer. Ett sådant borde primärt rikta sig till bokare och agenter.
Jag talade med en av de främsta bokarna inom folkmusik om situationen idag när det gäller hållbarhet och uthållighet. Det går ett tag men inte hur länge som helst. Förebilderna blir färre för unga artister och resultatet blir att enbart strikt kommersiella segment där det finns en investeringsvilja från marknadsaktörer kommer att kunna nå utanför våra gränser. Färre artister kommer att få möjlighet att exponeras och det kommer att påverka både bredd och spets, med en större likriktning som följd. Det här handlar inte bara om de traditionellt smalare genrerna utan är relevant för många genrer.
Om vi inte genomför nödvändiga reformer måste vi vara beredda på de effekter det får. Vi lägger oss i så fall i en fåra långt ifrån de flesta europeiska länder, där en diversifierad musikkultur även utomlands ses som en tillgång och där många akter som har stöttats initialt sedan flyger av egen maskin. Vi kommer också att se radikalt minskade inkomstmöjligheter för svenska artister och den inhemska marknaden kommer inte att kunna försörja mer än en bråkdel av de artister som är yrkesverksamma idag. Därför är den internationella marknaden oerhört viktig. Vi kan inte enbart lita på marknaden för alla led i utvecklingsprocessen. Det finns en lång rad exempel på artister som “är där”, men om vi vill underhålla detta och skapa nya behövs insatser.
Självproducerade artister:
Inom nischade genrer som jazz, folk- och världsmusik, experimentell musik, nutida konstmusik etc, saknas till stor del den struktur som är vanligare i genrer som pop och rock, hip hop etc, med agenter och managers som långsiktigt bygger artistkarriärer, Därför tvingas artister inom nischade genrer i hög grad vara självproducerade, och många av dem reser idag till de internationella mötesplatserna för att marknadsföra sig själva och sin musik. Det blir samtidigt ännu viktigare för dem att finnas på dessa mötesplatser för att söka internationella agenter, bokare och managers.
De svenska bokningsbolag som arbetar med nischade genrer gör ett imponerande arbete, men tillgången motsvarar långt ifrån efterfrågan. Även dessa mikrobolag behöver få något slags företagsstöd enligt den modell som finns utomlands. Risktagandet är så oerhört mycket högre än för de som jobbar i bredare segment. Det här är också en modell som Filminstitutet tillämpar för utvalda importörer och produktionsbolag. Det vore värt att titta på den modellen också för musik.
Den aktör som arbetar internationellt mer än någon annan - Export Music Sweden - som koordinerar, tillhandahåller struktur och stöttar det oberoende musiklivet både i Sverige och på musikmässorna, har också observerat detta faktum. Det är från gräsrötterna musikexporten byggs idag, speciellt i de nischade genrerna, och ett initiativ som deras nyinrättade Fast Track gör det möjligt för de mest ambitiösa och drivna artisterna, men också utvalda agenter och bokare, att få komma till de mötesplatser där festivaler, klubbar, agenter, skivbolag och andra avgörande spelare finns. Att ExMS kunnat dela ut ett mindre resebidrag till de viktigaste mässorna för just dessa fria aktörer underlättar för att de ska kunna göra den stora investeringen att lägga fyra intäktslösa dagar + kostnader för resor, boende och ackreditering - på att ta ett viktigt steg i sin karriär.
Ett grundproblem är dock att när svenska artister verkar i ett sammanhang som består av väldigt små enheter, oftast bara artisten och dess musiker, finns risken att man blir mindre intressant för internationell representation (bokare och managers). Vi inom Musikcentrum följer våra artister nära och har sett många som byggt både ett varumärke och autentiska samarbeten internationellt. Men det finns väldigt få om ens något samband mellan att lyckas i Sverige och sedan bygga sin internationella karriär. Även i detta är vi tyvärr unika. Även om vi gärna framhåller framgångshistorier så är det en skör struktur som vi behöver bygga starkare, och inkludera fler artister i.
Brist på statlig närvaro:
Kulturrådet skulle må bra av en högre närvaro på de internationella mässorna, för att se hur arbetet går till och delta i det på samma sätt som man gör i andra länder. Jag fick inspiration till den här texten vid ett spontant möte med en tjänsteperson vid English Arts Council som jobbade i montern för samlingsprojektet Horizons (för musiklivet på de brittiska öarna). På samma sätt som att Filminstitutet självklart finns på plats på filmfestivalerna i Cannes, Berlin och Toronto så tror jag att Kulturrådets närvaro på t ex jazzahead! och WOMEX skulle vara enormt värdefull. Dels för att observera musiklivet i arbete men också för att ta del av de helt avgörande framtidsdiskussioner som pågår kring jämställdhet, mångfald, gröna turnéstrukturer, AI:s påverkan på musiken, streamingekonomins utveckling, etc. Och inte minst av hur musikindustrin konkret interagerar med europeiska initiativ inom Kreativa Europa.
Musiklivets internationella mötesplatser driver musikscenen och framtidens musikliv:
Skillnaden mellan en showcasefestival eller mässa och en vanlig festival är att den förstnämnda oftast innehåller tre delar. Ett expo, där den del av musikindustrin som festivalen är inriktad på kan mötas, en konferensdel med seminarier och workshops kring viktiga frågor för musikindustrin, och en del där lovande artister handplockats för att göra s k showcase, d v s kortare konserter för bokare på festivaler och andra branschprofessionella.
Några av de viktigaste mötesplatserna för de som jobbar med jazz-, folk- och världsmusik är jazzahead! och WOMEX. Det är samma dynamik där som på filmfestivalen i Cannes eller Bokmässan i Göteborg, men betydligt mindre uppmärksammat i media. Det är ett i positiv mening internt möte mellan aktörer i musikvärlden. Och det är här väldigt viktiga beslut tas eller grundläggs. Uppgörelse om turnéer, festivaldeltagande, skivkontrakt, skapande av nya samarbeten och inte minst, avgörande diskussioner om musiklivets framtid.
En hub för musik och idéutveckling:
På WOMEX föddes idén om Keychange 2014, i ett möte mellan Musikcentrum och PRS Foundation. Det är nu världens största jämställdhetsprojekt med nära 700 påskrivare av the Keychange Pledge. Mer än 300 artister och branschprofessionella från 13 länder inklusive USA har gått igenom Keychanges talangutvecklingsprogram. Projektet ägs av Reeperbahnfestivalen, PRS Foundation och Musikcentrum. Vi har även mäklat kontakter med organisationer som Black Music Matters och The Green Room, bägge spjutspetsorganisationer inom miljö/mångfaldsarbete som genom den kontaktyta som Keychange och Musikcentrum skapar bjudits till Sverige och talat på konferenser som Way Out West och Regeringskansliets EU-konferens i våras.
I princip alla internationella projekt som Musikcentrum har skapat - Hear here!, Jazz Alloy, showcase-samarbeten med Classical:NEXT m fl - har på olika sätt sitt ursprung på dessa musikmässor. Svenska festivaler och klubbar hittar ny musik och regionala organisationer bygger nätverk med andra regioner utanför Sverige. Detta är kreativa hubbar som kanske går under radarn för många men där resultatet påverkar hela det svenska musiklivet, även det som publiken får se och höra i Sverige.
På årets WOMEX var en av höjdpunkterna den svenska duon Symbios showcase, med många köpare i publiken. Efteråt kom en tysk turnéproducent fram till mig och tackade för att vi bjudit in henne till deras första showcase i Sverige 2016. Hon upptäckte dem, satte dem på en turné på småklubbar i norra Tyskland och sedan har deras internationella närvaro ökat sakta men stadigt. Idag är Symbio ett heltidsband som målmedvetet bygger sin karriär bredare och starkare. Att ha fått förmånen att följa dem, och många andra av Musikcentrums medlemmar som gjort samma resa, ger oss energi att fortsätta detta arbete men också kunskap om vad som krävs för internationell framgång, vilket vi implementerat i vår workshop- och mentorverksamhet.
Community och solidaritet:
I år var 24 svenska artister på plats i A Coruña och man skulle kunna tro att det blir en förgörande konkurrens kring att promota just sin akt, att man snålar med kontakter, idéer och smiter iväg till det där mötet man just fått till. Men det är precis det omvända. Det här var min tolfte WOMEX och jag har gjort samma iakttagelse på jazzahead!. Träffar man en bokare som man inte klickar med tipsar man andra om den. Alla stöttar varandra, man bjöd helhjärtat in till Symbios showcase och hjälpte till med det praktiska, hälsade välkommen, delade ut infomaterial etc. De mer erfarna tipsar om hur man hittar rätt i djungeln av delegater och alla hjälper varandra oavsett om det handlar om strul med mobiler eller tips på viktiga personer att träffa.
En vision om ett hållbart internationellt musikliv:
Tack vare hårt arbete från utövare, skräddarsydda insatser från Export Music Sweden och stöttande arbete från organisationer som Musikcentrum, Svensk Jazz och Rfod har det skapats en unikt hög kompetens bland de internationellt verksamma svenska artisterna. Det finns formella och informella kontaktvägar som bygger på att internationella aktörer har mött det svenska musiklivet personligen, år efter år. Förtroende, relationer och konkreta samarbetsprojekt har skapats. Jag har en känsla av att mycket av detta har gått under radarn på de statliga beslutsfattarna och jag vill därför lyfta det här. Det här är byggstenar för en ny slags internationell närvaro som kommer att präglas av en rad värderingar. Till exempel:
Hög musikalisk briljans och innovation. Svenska artister har handplockats till de flesta editioner av WOMEX de senaste åren och mässorna öppnar upp för kontakter både B2B (business to business) men också A2A (Artist to Artist).
Jämställdhet, mångfald, intersektionalitet och öppenhet.
Gröna turnéstrukturer där slow touring och smart resursanvändande idag är en självklarhet och där artister idag bygger sin verksamhet utifrån detta.
Vi är långt framme på så många områden men det är också sorgligt att se att vi inte förmår använda oss av det fullt ut. Både för att bidra till en bättre och mer hållbar musikindustri men också för att fler svenska talanger ska kunna bygga den internationella arbetsmarknad de förtjänar.
Gör vi rätt saker nu kommer vi att vända trenden och åter attrahera både de främsta internationella musikbolagen, men också stimulera framväxten av svenska managers och agenter grundade i nischade genrer, men med affärsmodeller som kan skapa en ekonomisk hållfasthet.
Det handlar också om mod och visioner. När Lars Engqvist tillträdde som VD på Filminstitutet i slutet av nittiotalet delade han upp personalen i olika grupper och samtalade med alla om drömmar, idéer och visioner. Han förstod att här finns ett stort antal experter (han hade inte särskilt mycket koll på film men han visste något om ledarskap) och sen skapade han ett antal mål för organisationen baserade på våra erfarenheter. Ett av dem var att inom en tidsperiod av ett visst antal år skulle Sverige ha en film i tävlan på varje A-Festival (d v s Berlin, Cannes etc). Det var många som närmast skrattade åt målet men idag vet vi att svensk film står sig stark internationellt. Jag tror att den typen av målsättningar kan kicka igång arbetsformer och skapa energi i musiklivet.
Så Kulturråd, Kulturdepartement, Utrikesdepartement, Arbetsmarknadsdepartement - ta del av våra erfarenheter. Lägg några dagar på att besöka musikmässorna, häng i montern och låt er bli presenterade för de internationella delegaterna och oss andra svenskar. Ni har inte hela bilden, vi har inte hela bilden men tillsammans kan vi faktiskt bygga något som fungerar. Då kommer svenska nischade genrer att vara en angelägenhet också 2033.
Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst