Åsikt #33 – prata med oss!

Jag fick nyligen förmånen att frilansa på uppdrag av Föreningen Svenska Tonsättare och jobba med fyra svenska tonsättare på Classical:NEXT i Berlin. Folk jag mötte på mässan sade att ”The Swedes are everywhere” och halade leende upp något av deras visitkort som bevis på att det träffats. Jag hade därför tänkt skriva något peppigt om den dynamiska svenska musikkulturen och hur svenska artister i nischade genrer jobbar på de internationella mötesplatserna för att marknadsföra sig själva och ta ytterligare steg i karriären.

Men tyvärr slutar peppen här och jag tänker fortsätta med att ondgöra mig över hur illa den svenska musikpolitiken rimmar med musiklivets förutsättningar. Det är i tider av åtstramning som vi måste ta de smartaste besluten men istället föreslås nu stora strukturella förändringar som kan skada det musikliv som fortfarande är sargat efter pandemin.

Musikexporten, igen…

För att återgå till de svenska kreatörerna på internationella mässor så är det en gåta att Sverige inte ser fler möjligheter i detta artistdrivna community-baserade humankapital. Jag möter ofta exportkontor och musikbransch som säger samma sak som delegaterna på Classical:NEXT om såväl folkmusiker som jazzmusiker, ‘the Swedes are everywhere’, och ser häpet hur målmedvetet de svenska artisterna och musikskaparna jobbar.

Men musikerna gör det här för att de måste. Visst kan man ha en romantiserad bild av DIY-artister som sätter sin egen agenda och självständigt implementerar sin karriär, men faktum är att vi systematiskt också maler ner denna resurs om vi inte samtidigt stimulerar en professionell branschstruktur som kan stötta dem. Export Music Sweden gör ett heroiskt jobb med mikroskopiska resurser men kan inte ens omfatta alla genrer idag.

Samtidigt som alla artister på ett grundläggande plan måste förstå branschens förutsättningar så är det naivt att tro att alla artister också är PR-genier, konceptskapare, rättighetsexperter eller strategiska ekonomer. Vi måste förstå att det finns ett spill i detta som både handlar om de som inte kan, och de som inte orkar, där förlorarna är den globala musikpubliken och de svenska skattebetalarna. Därför behövs musikens motsvarighet till TriArt, Folkets Bio, Atmo, Story och de andra stöttande möjliggörare som finns i filmbranschen. 

Sök en dialog med branschen:

Vi har en regering som har stramat åt kulturpolitiken avsevärt. Vi kan tycka om det eller inte men vi måste i alla hänseenden förhålla oss till det. Utifrån den lagda budgeten och de riktlinjer som dras upp i regleringsbrev till bl a Kulturrådet så är det sedan upp till myndigheterna att på absolut bästa sätt förvalta dessa medel för att uppnå de kulturpolitiska effekterna och målen. Man kan också hårddra det som att minska skadorna. 

Låt oss jämföra med filmpolitiken som hanteras av Filminstitutet, där jag arbetade i mer än 20 år. Sedan sextiotalet fanns en modell där staten och filmbranschen tecknade ett filmavtal som omförhandlades vart femte år. Det gjordes också djuplodande filmutredningar som lade ut inriktningar för filmpolitiken. Utifrån detta skapade Filminstitutet kriterier, modeller och regelverk för t ex stödgivning och andra åtgärder, för att målen skulle uppnås i så hög grad som möjligt med de resurser som tillgängliggjorts. I min roll som handläggare deltog jag aktivt i denna process.

För att kunna genomföra filmpolitiken så krävs en omfattande kunskap om och kontakter med filmbranschen. Från den lilla art-house-biografen och den enskilda filmaren till de stora elefanterna, biografkedjorna, ”amerikanerna” och alla andra som på olika sätt medverkar till att film skrivs, spelas in, distribueras, och visas. På Filminstitutet finns därför entiteter som en aktiv utlandsavdelning som tillsammans med filmbranschen arbetar för att svensk film skall spridas över världen, filmpedagogiska experter som jobbar för att filmen skall nå in i skolan, cinematek som arbetar för att belysa filmhistorien, och så vidare.

Jag skall inte påskina att Filminstitutet därmed var eller är älskat av filmbranschen. Det är en kulturmyndighet som så många andra kritiseras och begabbas, och att vara dess representant krävde ibland en rätt hård hud. 

Kontentan av denna jämförelse är att Filminstitutet var och är en myndighet som bevakar branschens förutsättningar och tar dialogen, och därtill ofta debatten. Hade man t ex. valt en annan väg för Musikverket (som föreslogs bli en myndighet med mycket bredare mandat av utredaren) så hade vi med stor sannolikhet haft en annan situation, där beslut som rör musiklivet hade tagits med större omsorg och kunskap. 

Stora strukturella förändringar på gång:

Just nu pågår stora förändringar i musikvärlden. Vi har tidigare kritiserat beslutet att överföra stödmedel från Musikverket till Kulturrådet. Den intresserade kan läsa Musikcentrums remissvar här: Nu står vi inför ett förebådat uppgående av Konstnärsnämnden i Kulturrådet vilket kritiserats helhjärtat av hela kulturlivet. Man kan läsa Musikcentrums remissvar här:  Det är exempel på två reformer som har skadat eller kan komma att skada musiklivet.

Dessutom är ytterligare en omstrukturering på gång inom Kulturrådet där man avser att slå samman ett antal olika nischade bidrag. Vi är skeptiska till modellen och kommer att bevaka utformningen. Vi kommer att argumentera för att stödet skall vara flexibelt, möjligt att söka flera gånger per år, handläggas snabbt och kunna sökas igen när nya möjligheter, samarbeten eller idéer uppstår. Musiklivet behöver inte en mer statisk stödmekanism utan större flexibilitet och snabbhet, parallellt med långsiktiga stöd för vissa aktörer.

Analysen som ligger till grund för detta är enligt KURs hemsida ett timslångt dialogmöte. Musikcentrum var inbjudna men djupare inne i processen än så har vi inte varit, trots att vi samlar ca 20% av Sveriges professionella frilansande musiker och den absoluta merparten av dem som verkar inom musik för barn och unga, jazz, folkmusik och världsmusik. 

Musiklivet som helhet är en komplex struktur där möjligheter uppstår där man minst anar det. Ibland kan man ta tillvara på dessa och ibland kräver det någon typ av finansiering för att det ska kunna ske. Det handlar inte om att allt måste finansieras med stöd, men kulturstöd finns till just för att möjliggöra det som annars inte skulle ske.

Oavsett hur KUR avser att hantera just denna “reform” så måste möjligheterna till mobilitet både i Sverige och utomlands omstruktureras helt. Idag är det en ren konkurrensnackdel att vara musiker från Sverige i jämförelse med alla andra länder jag känner till, inte minst våra nordiska grannländer. Både vad man kan söka stöd till, hur stora resurser som finns avsatta och hur snabbt man kan få besked skiljer sig markant.

En jämförelse för att visa på hur det kan se ut: En icke namngiven svensk musikgrupp arbetar för att skapa en vårturné påföljande år och får ett antal relevanta datum klara under mässan jazzahead! som äger rum i Bremen i april varje år. Turnén är tänkt att ske 12 månader senare. Då kan gruppen söka stöd i september, få besked i november samma år. D v s från överenskomna datum med bokare till att kunna ge slutgiltigt besked till dem går 7-8 månader. Tror ni att bokarna, klubbarna och festivalerna är villiga att vänta så länge? Knappast. Vilka val har artisten? Jo, antingen tacka nej eller chansa. Går man vidare så står man inför en allvarlig finansiell utmaning om man inte får stöd.

Hur länge tror ni att en norsk artist får vänta? Rätt svar är två veckor.

Vi kan lära oss av omvärlden:

Det är uppenbart att vi befinner oss i ett nytt musikpolitiskt landskap. Och att vi ännu inte ser någon verkstad kring förslagen från KKN-utredningens förslag kring interdepartementiellt samarbete. Men som motvikt till att svenska myndigheter så ofta intar ett ”kan själv”-perspektiv så vill jag också nämna några inspirerande internationella exempel. Här är en uppmaning till politiker och beslutsfattare att reflektera över vad som skulle hända om vi:

• Tittade lite på Frankrike där man 2020 bildade en ny myndighet för musiken, Centre National de la Musique, eller som man beskriver ” a hub for all music professionals”. En aktör som ”provides the french music sector all the tools and support mechanisms needed to develop nationally and globally”. En organisation som bokstavligen verkar i hela spektrat, i alla genrer, nationellt såväl som internationellt, och där jag mött experter inom alla sektorer som bygger broar och skapar möjlighet för både export, nationell musikpolitik, inflöde av ny musik till Frankrike och inte minst arbete kring värderingar och lika möjligheter i hela det franska musiklivet.

• Möjliggjorde för Stim att ta en roll liknande den PRS Foundation har i Storbritannien, där man kan allokera statliga medel, sponsorpengar och medel från egna fonder för friare nischade utvecklingsprojekt som showcasesatsningar, bred talangutveckling oavsett genre och satsningar för grupper som inte nås av annan offentlig kulturpolitik. Och vi kunde reflektera över vad detta har gjort för PRS förtroende inom det brittiska musikkollektivet, kanske en av de myndighetsliknande strukturer i Europa som har högst förtroende bland musikskapare.

• Kikade lite på den norska modellen med ett brett Music Norway som hanterar snabba turnéstöd, PR-stöd för artister i utveckling, där allt från metal till experimentell musik får stöttning, allt utifrån respektive genrers förutsättningar. Och där man bjuder in nyckelpersoner från hela världen för att uppleva norsk musik på plats vilket är en av nycklarna till norsk musiks exportframgångar.

• Reflekterar lite över hur Skottland och deras kulturråd Creative Scotland strategiskt jobbar för att söka internationella partnerskap med andra länder. Det finns ett stort intresse för Sverige just nu med ett par projekt i pipeline.

Musikcentrum är en organisation vars enda möjlighet till utveckling är autentiska relationer. Vi bidrar gärna med att mäkla dem vidare till myndigheter och beslutsfattare, bara någon frågar.

En gång var det faktiskt tvärtom. På WOMEX 2014 blev vi introducerade till chefen för PRS Foundation, Vanessa Reed, av den dåvarande internationella koordinatorn på Musikverket, Isabel Thomson. Det blev fröet till ett nu tioårigt samarbete och det globalt sett största jämställdhetsprojektet inom Musikbranschen, Keychange, som ägs av Musikcentrum Öst, PRS och Reeperbahnfestivalen och som i höst expanderar till mer än fyrtio länder. Den totala statliga insatsen för detta har totalt varit ca: 500 000 kr (från Musikverket, kulturminister Amanda Lind och Kulturrådet). Den totala intäkten till Sverige landar på mer än 5 miljoner. Projektet som helhet har hittills omsatt mer än 40 mkr, 306 branschprofessionella och artister har deltagit i ettåriga program. 650 + festivaler och musikorganisationer har skrivit på Keychanges avsiksförklaring. Från Way Out West och Stim till European Music Council och EBU. Att ta tillvara på den typen av möjligheter kräver flexibilitet, närvaro och kulturmyndigheter öppna för dialog.

Njut av våren och ta hand om er,

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst och medgrundare till Keychange