Åsikt #34 – Det nya stödlandskapet

Kulturrådet höll i början av juni ett informationsmöte om det nya sammanslagna musikbidraget, där stödet till konsert- och samarbetsprojekt inom musikområdet slås ihop med stöden till musikutgivning och samarbete med komponister. Det kan låta som en teknikalitet, men hur musikstöd fördelas är oerhört viktigt, även om man fortfarande kan söka för samma saker som tidigare. 

Det första problemet med sammanslagningen är avsaknaden av dialog med musiklivet innan man genomförde den. Grundtanken, att göra det enklare att söka bidrag, är det självklart inget fel på. Bekymret är att parametrarna för en musikutgivning, att skriva ny musik, att genomföra en turné eller en musikfestival (eller andra samarbeten) är så diametralt olika både i tid, planering och framförhållning att ett nytt “superstöd” gör det mer komplicerat att bedriva en professionell musikkarriär.

Det andra problemet är att detta radikalt minskar flexibiliteten och möjligheten att söka stöd. Innan turnéstödet överfördes till “storstödet” så fanns 8 tillfällen per år att söka medel till just det man avsåg att göra (turnera, samarbeta, ge ut musik eller samverka med tonsättare). Nu tycks detta begränsas till två tillfällen per år.

Det tredje problemet är att den ekonomiska transparensen försvinner. Hur skall man t ex kunna följa vad som går till musikutgivning och vilka prioriteringar referensgrupperna sinsemellan gör kring de olika ansökningarna?

Man tillsätter nu en fokusgrupp för att testa systemet. Vi befarar alltså att det blir komplicerat, icke-transparent, otydligt, icke-flexibelt och ger mycket makt till få personer. Vi fick dessutom ingen detaljinformation kring 2025, t ex gällande antalet ansökningsomgångar, trots att man kräver att en musikartist eller annan sökande skall ha överblick över all sin verksamhet under 2025. Om en statlig myndighet önskar längre planering av stödsökare så tycker man att myndigheten borde kunna svara med detsamma från sitt håll.

Det hade varit rimligt av Kulturrådet att ta åt sig av kritiken, backa förslaget, ta en dialog med relevanta parter, göra en ordentlig enkät bland de som tidigare sökt något av stöden och därefter en grundlig analys av de inkomna svaren. Och sedan komma med ett förslag som motsvarar musiklivets förutsättningar. 

Vad vi organisationer som representerar musiklivets olika delar därför behöver göra är att nu sätta oss in i detaljerna och hjälpa våra medlemmar att navigera i det nya stödlandskapet på bästa möjliga sätt. Det handlar t.ex. om Musikcentrum, MAIS (Musikarrangörer i Samverkan, d v s klubbar och venues), FST (Föreningen Sveriges Tonsättare), och SOM (Sveriges Oberoende Musikarrangörer som representerar oberoende labels). 

Kanske borde vi tillsammans göra en enkät när beskeden har kommit före årsskiftet för att lära oss mer om utfallet? Då har vi i alla fall förhållit oss konstruktiva och kan skapa gemensamma samtal kring hur den förmodat krympande offentliga kakan även fortsättningsvis kan bidra till utvecklingen av det professionella musiklivet.

Ett litet ljus i tunneln är att KUR antydde en reform på området internationell mobilitet - ett historiskt eftersatt kapitel i svensk musikpolitik. Om vi får till en bättre fungerande exportstrategi kommer det att betyda enormt mycket för svenska artister, vars arbetsmarknad kräver internationell närvaro för full försörjning.

Men nog med gnäll och Don Quixoterier. Låt mig nu blicka tillbaka på ett maxat 2024 och dela några musikupplevelser. Efter pandemin har mycket av vårt arbete varit internationellt, dels promotion av Musikcentrums fantastiska medlemmar på mässor som jazzahead! och WOMEX, men också projekt som Keychange i Europa, Kanada och USA. Jag skulle vilja skicka lite sommarpepp genom ett par exempel på utländska artister som jag sett live det senaste året.

Det är projekt som med långsiktig nationell stöttning nått långt och som visar på att länder som Frankrike och Storbritannien vågar tro på sina artister och göra det under en lång tid. Organisationer som Centre National de la Musique, SACEM, Babel Music XP, British Council, PRS Foundation och många andra skapar förutsättningar på musikers villkor och utifrån musiklivets föreställningar. Detta inspirerar mig som musikbranschperson, musikälskare och människa. Det är fantastisk musik, det är modiga val och exempel på helt olika strategier som är en inspiration för mig och, hoppas jag, för er. 

En blåsig oktoberkväll i A Coruña i Norra Spanien 2023. Ett gigantiskt tält på kajen, världsmusikmässan WOMEX. En nästan lika gigantisk och närmast tom scen med ett sparsmakat scenljus. Och i mitten marockanska sångerskan, rapparen och normbrytaren Widad Mjama samt tunisiske multisträngekvilibristen och elektronmusikern Khalil Epi i ett samarbete kring en urgammal kvinnlig sång och berättartradition. Det marockansk/tunisisk/franska projektet ”Aïta mon amour” är ur ett musikaliskt perspektiv en hypnotisk och ibland brutal rytmexplosion av folkmusik, passion, sensualism, urbanitet och politik. Allt i en samtida kontext och parat med stunder av närmast total stillhet. Titta på YouTube 

Ett par månader senare, en januarikväll i Brooklyn i januari 2024. Music Hall of Williamsburg. Winter Jazz Festival. Ett event som jag unnar alla som vill sätta fingret i luften och se vart är jazzen på väg. Det är en festival med ambitionen att visa det bästa och det mest nyskapande av internationell jazzmusik, med viss tonvikt på USA, i jazzmusikens hjärtpunkt NYC. Att staden visar sin mest ovänliga sida med blåst, regn, mörker och snö adderar ytterligare en nivå av värme och musikaliska möten till upplevelsen. Festivalen kräver stamina, bra koll på kollektivtrafiken och förnuftig klädsel. Av en händelse så har jag här sett den brittiske saxofonisten Shabaka Hutchings med en rad projekt som The Ancestors, The Comet is Coming och Sons of Kemet (som spelade på Way out West i somras). Nu har han tillfälligt eller för gott lagt saxen i caset och bygger i stället nya ljudvärldar med afrikanska traditionella flöjter och rytminstrument. Shabaka var inbjuden som artist in residence av WJF och jag hade en idé om vilken väg han tagit efter albumet African Culture. Det blev en långsam meditativ seans med lyhörda medmusiker på en fullsatt klubb, vi var säkert 250-300 pers, helt stilla, helt tillsammans och om jag någonsin har känt mig som en emotionell medskapare till musiken så var det här. Det finns tyvärr ingen bra liveinspelning från just det giget men den här studiotagningen av African meditations ligger nära i känsla. Titta på YouTube

En försommarkväll i Berlin, Classical:NEXT i Berlin för en knapp månad sedan. Klubben Kater Blau, midnatt. Jag hade även här en viss förförståelse av franske säckpiparen och bandledaren Erwan Keravec. Han har spelat med svenska musiker som Mats Gustafsson, och tonsättaren Dror Feiler skrev ett fantastiskt stycke för honom som framfördes på Sound of Stockholm förra året. Samarbeten som visar att detta är en musiker som använder säckpipan en bit utanför traditionen. Nu hade förväntansfulla delegater och berlinare samlats för ”8 pipers for Philip Glass”. Plötsligt rör sig musikerna in i rummet och placerar sig på olika platser och på olika nivåer. Jag inser att den närmaste piparen är en meter från mig. Det är i princip fullsatt och jag inser att det kommer att bli högt, ordentligt högt. Unplugged får en annan betydelse när det handlar om säckpipor och jag trevar och hittar öronproppar i väskan, något jag inte trodde jag skulle behöva på en klassisk festival.

Det jag får uppleva blir en av de mest speciella musikupplevelserna på många år. Glass hör inte till hörnstenarna i min skivsamling men här karvas ett fullständigt fantastiskt arrangemang fram i en dynamisk dron som byggs och byggs och pendlar i mäktiga dyningar. Lyhört är kanske inte ett ord som skall användas i detta sammanhang, utan snarare ett fullständigt fokus. En säckpipa kanske är det minst förlåtande instrument som finns, varje misstag framträder obönhörligt men här är det precist, organiskt och helt omöjligt att värja sig emot. Och när stycke nummer två drar igång är jag på den där platsen som man når väldigt sällan. Tårar i ögonvrån av lycka över att få uppleva något helt unikt, och nöjd över att jag inte gick hem trots en sen timme och lång arbetsdag. Titta på YouTube

Jag skriver det här med en genuin önskan om att påminna om musikens mirakel. Jag är ödmjuk inför att ha ett arbete där jag också får ta del av väldigt speciella kulturupplevelser. Men jag vill också sätta fokus på att just de här exemplen sker på platser där musikindustrin möts, där artister och musiker får den helt avgörande möjligheten att ta nya steg framåt. Och därför är det så glädjande att på samma WOMEX-mässa så spelade även våra just nu internationellt framgångsrika medlemmar Symbio, och på Winter Jazz framträdde Elsa Nilsson med sin mäktiga akt Band of Pulses (som kommer till Sverige våren 2025). Svensk musik är på frammarsch och just därför är det nu vi skall stötta den. I höst fortsätter vi att peta på väderkvarnarna men innan dess - ha en glad sommar och bada både i havet och i musiken.

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst och medgrundare till Keychange

OBS: Kulturrådets nya musikstöd “Projekt inom musikområdet” har utlysning den 13 augusti, med sista ansökan 10 september. Länk till information här: