Grottmålningar i Altamira. (foto: acongar)
Åsikt # 35 – Kulturens många värden
Den 19 september överlämnas regeringens budgetproposition i sedvanlig ordning till riksdagen. Det som har hintats om från regeringshåll handlar om satsningar på försvaret, kampen mot gängbrottslighet, stimulans av ekonomin (ett ytterligare jobbskatteavdrag är föreslaget), infrastruktur och lite annat. Det är en något mer expansiv budget än förra årets, som innehåller fler ofinansierade reformer och 60 miljarder i nya satsningar.
Att kulturområdet saknas i förhandssnacket är inte ovanligt. Den kulturproposition som lades fram 2022 och avsåg 2023-2025 innebar en stram budget med stora nedskärningar på många områden, som redan nu har slagit hårt på det fria kulturlivet och begränsat utvecklingen av musikområdet. Som inför alla nya budgetår har regeringen nu möjlighet att göra justeringar, men det är nog få som vågar tro att det kommer att ske på kulturområdet. Andra frågor är i fokus. Det jag vill visa är att det också inom ramen för dessa frågor är angeläget att satsa på kulturen.
Den s.k. KKN-utredningen: Kreativa Sverige! Nationell strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher, som jag skrivit om tidigare, kom till en viktig slutsats: Flera politikområden kan samverka mot ett politiskt mål, samtidigt som enskilda insatser från ett politikområde ofta kan uppfylla flera politiska mål samtidigt. Det vill säga, spelet mellan politiska insatser och samhälleliga effekter är komplext.
KKN-utredningen föreslog därför ökad interdepartementiell samverkan. För oss som arbetar med kulturell verksamhet som just verkar för flera olika mål är regeringens avsaknad av detta frustrerande. Vi vet nämligen att det vi gör får effekter på flera plan, och skulle kunna få ännu större effekt med en större stimulans. Jag skall ge några konkreta exempel.
Kultur kan motverka utanförskap och segregation, samt stärka resultat i skolan, öka integrationen och skapa värdefulla upplevelser för personer i vården:
Att allt yngre barn dras in i kriminalitet är ett katastrofalt misslyckande för samhället. Experter och polis kopplar det till socioekonomiska faktorer och menar att förebyggande åtgärder är avgörande. Det handlar om insatser och punktmarkering av barn i riskzonen både i förskola och skola, och i förlängningen om att skapa hopp om en bra framtid och ett vuxenliv som en del av övriga samhället. Att idrotten är en positiv faktor är uppenbart och välkänt.
Samma resonemang kan och borde appliceras på kultur och i synnerhet musik. Att kunna identifiera sig med och inspireras av förebilder på musikscenen är avgörande för unga och i synnerhet för underrepresenterade grupper. Det handlar i grunden om identitetsutveckling och om att få känna sig som en del av samhället, men också för vissa om att kunna se en framtida yrkesväg inom musiken. Talang fördelas jämlikt, men idag gör inte resurser och möjligheter det.
För oss i Musikcentrum har bristen på mångfald inom barnmusiken länge varit tydlig. Vi har därför tagit initiativ till ett projekt där vi vill skapa program för målgruppen tillsammans med artister med bakgrund utanför Europa och västvärlden. Men även om vi kan marknaden och målgruppen saknar vi resurser för att utveckla området. Och trots det uppenbara behovet och bristen på mångfald har vi än så länge misslyckats med att skapa intresse från en rad offentliga och privata stödgivare.
Kulturprojekt ”råkar” ofta hamna i skolor och förskolor i medelklassområden, medan mer utmanande områden blir utan. Det gäller inte minst vårt förskoleprojekt Efterhäng där de bubblande hipsterförorterna runt Stockholm slåss om att få vara med medan det är mycket svårare att hitta rimlig finansiering i utanförskapsområden.
Många av dessa projekt bidrar till språkutveckling, läsförståelse, integration och till och med till att motverka kriminalitet, bortsett de här barnens självklara rätt till högkvalitativa kulturupplevelser. Det innebär att det ligger i Socialdepartementets, Utbildningsdepartementets, Justitiedepartementets och Arbetsmarknadsdepartementets intresse att vi lyckas.
VI behöver också fortsätta skapa förutsättningar för musik- och kulturprojekt på till exempel äldreboenden och sjukhus. Regeringen skulle kunna lära av Norge, där man har förstått att man behöver se till att kvalitetskultur inte bara blir en angelägenhet för urbana storstadsmiljöer, att det inte bara handlar om att leverera el, mat och värme så långt ut i systemet som möjligt utan också livskvalitet, och att kulturen är en omistlig del i det.
Dagens instrumentella fördelning av resurser skulle kunna ersättas av en bredare finansiering av riktade kulturprojekt som kan bidra till måluppfyllelse på flera politikområden. Motsvarande resonemang kan tillämpas på kulturskolor, studieförbund och många andra aktörer. Den gemensamma nämnaren är interdepartementiell samverkan.
Kultur kan stärka arbetsmarknaden genom utveckling av nya marknader samt skapa en positiv bild av Sverige i utlandet:
Jag har i många av dessa nyhetsbrev skrivit om avsaknaden av strukturer för svensk musikexport och stärkande av marknaden, primärt för nischade genrer men också i ett bredare perspektiv. Det här knyter i någon mening an till detta.
Way Out West, just avslutad i Slottsskogen i Göteborg, är en unik festival ur många aspekter. Ett brett program, en stadig värdegrund och en stor och ständigt växande publik. En rad stora internationella akter som Pulp, PJ Harvey och The National samsas med svenska akter som Benjamin Ingrosso, Sarah Klang och Fever Ray. Men publiken möter också spännande genremässiga utflykter som inte bara visar på att svensk musik ständigt utvecklas, utan också på att det finns en stor nyfikenhet hos publiken.
Tre av årets stora upplevelser var svenska. Goran Kajfes Tropique spelade för ett tusental hänförda i strilande regn en eftermiddag på scenen Höjden. Det blev en gemensam färd in i ett musiklandskap av absolut lyhördhet och ett långsamt, suggestivt sväng. På samma scen såg jag, just innan festivalområdet stängde ner, Diva Cruz och Olof Dreijer skapa en mäktig dansrit av electronica, världsmusik och slagverksekvilibrism. Senare samma natt blev jag omsluten av något helt annat när folkmusikern Sara Parkman och tonsättaren och elektronmusikern Maria W Horn byggde en katedral av skog, mörker och skönhet i en fullsatt Annedalskyrka och projektet Funeral Folk.
Det här är tre akter som har eller är på väg mot en stor och trogen publik, det är akter där en kommersiell festival har gjort bedömningen att de både konstnärligt och kommersiellt passar in i festivalens koncept men - och detta är poängen - det är akter som växt fram i en miljö som också stöttats och närts av en offentlig kulturpolitik. Vad jag försöker beskriva är en struktur som bygger både konst och marknad samtidigt men som idag enbart finansieras från kulturbudgeten. Det kanske inte är helt rimligt?
Alla dessa artister är också exempel på akter med en tydlig internationell profil som är en del av det mångfacetterade svenska s.k. musikundret. Problemet är att vi i Sverige (från politikens håll) har en obefintlig förståelse av musikexportens mekanismer. Att den ändå sker beror på de som tidigt antingen får plats i ett kommersiellt system eller har en unik drivkraft för att slå sig fram till den platsen. Men om vi också hade stimulansmetoder för en större mångfald i musikexporten skulle vi närma oss de övriga länderna i Europa. Man kan vara höger eller vänster och se olika strategier för hur man bäst uppnår sina mål, men det som idag präglar den offentliga kulturpolitikens sätt att negligera svensk musikexport är inget annat än en kombination av okunskap och skygglappar. Det räcker med några googlingar på våra grannländers satsningar för att få se ett helt annat landskap där fler får pröva sina vingar och betydligt fler lyckas.
Även i det här fallet så är en del av lösningen interdepartementiell samsyn, där kulturdepartementets insatser i mycket högre grad måste samspela med t ex Utrikesdepartementets, (Klimat- och) Näringsdepartementets och Arbetsmarknadsdepartementets.
Kultur är välfärd:
Om de tidigare exemplen handlar om uppfyllelse av pragmatiska politiska mål så är grunden för detta resonemang ändå att syftet med konsten är konsten själv. Från att vi för 13.000 år sedan hade ett så obetvingligt kreativt behov att skapa undersköna målningar i Altamira-grottorna till att alla samhällen sedan dess lämnat efter sig konstnärliga avtryck, som skapar små korn av förståelse av våra föregångare. Och att vi trots allt fortsätter att tycka att offentlig konst har ett kollektivt värde bortom miljöns praktiska funktioner.
Kulturens syfte är inte att vi skall må bättre (även om den kan få oss att göra det). Jag ansluter mig till vår mycket rättvist idoliserade f.d. kulturminister Bengt Göransson som menade att kulturens främsta funktion är att göra oss till mer insiktsfulla människor.
Hur vi använder och värdesätter kultur är individuellt, det är också därför kulturen, om vi nu erkänner att den är en del av välfärden, måste innefatta en mångfald av uttryck. Självklart behöver inte all kultur ett offentligt eller annat stöd för att existera men om vi väljer att se progressiv kultur och smalare uttryck som grundforskning blir bilden klarare.
På samma sätt som viss forskning behövs för att vi skall utveckla vårt vetande, även om vi inte vet vad den kunskapen kommer att få för praktisk nytta, så är det avgörande för hela kulturlivet att experimenterande, prövande och utforskande kultur får finnas, för den driver utvecklingen framåt, och har också en publik. Om den enda drivkraften för kultur blir att maximera publik och intäkter så kommer kulturen att stagnera.
Förslag till en breddad kultursyn och en breddad kulturpolitik:
Slutsatsen av detta är att kulturlivet verkar på flera plan. Därför behöver de politiska stimulansåtgärder för kultur som finns i dag utvecklas till att omfatta både de delar som säkerställer tillgången till högkvalitativ kultur, de delar som handlar om de effekter som kulturen har på samhället och de delar som handlar om utvecklingen av en marknad. Här är därför tre förslag till den befintliga kulturpolitiken, primärt Kulturrådet och Kulturdepartementet.
Kulturrådet behöver reformeras och få i uppdrag att skapa en tydlig och jämlik dialog med hela kulturlivet, för att både skapa rationella stödverktyg inom organisationen men även bli en brygga för kunskap om kulturlivets förutsättningar och möjligheter mot andra departement. Kulturrådet behöver alltså få en tydligare roll i att utveckla och stötta det professionella kulturlivet med nya och bättre metoder. Konstnärsnämnden bör kvarstå i sin nuvarande form men med en stärkt gemensam strategi/dialog mellan kulturliv-Kulturrådet-Konstnärsnämnden.
Inrätta en ny departementsöverskridande fond för kultur som positiv motor för samhällets utmaningar och utveckling, där organisationer och andra aktörer både kan söka långsiktigt stöd för sin verksamhet men också för nya projekt som riktar sig mot utsatta grupper, det kan vara barn, ungdomar och invånare i utsatta områden, personer inom äldreomsorgen, sjukvård, skola och förskola. Häri ligger också att skapa förutsättningar för en avsevärt bättre spridning av kultur över hela landet. Denna fond kan rikta sig till organisationer som Centrumbildningar, Studieförbund och andra som idag arbetar på fältet, men också till andra aktörer på området. Medel kan komma från Socialdepartementet, Utbildningsdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet, Landsbygds- och infrastrukturdepartementet och Justitiedepartementet.
Inrätta en ny departementsöverskridande fond för att utveckla nationell marknad och kulturexport där både organisationer och företag som arbetar mellan marknad och kultur kan söka medel. Det kan handla både om verksamhetsstöd och stöd till utvecklingsprojekt. På musikområdet kan det till exempel handla om Musikcentrum, organisationer inom MAIS, Export Music Sweden, Svensk Live, studieförbund men också segmentet av mindre agenturer och managers i utvecklingsfas mot nya musikgrupper i alla genrer. Medel primärt från Klimat- och Näringsdepartementet, Utrikesdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.
Jag hoppas att vi under nästa valrörelse kan föra ett samtal både kring kulturens självklara egenvärde och om kulturen som en positiv faktor för samhällsutveckling. Jag hoppas att politiker av alla kulörer tar vara på de kloka utredningar och rapporter som gjorts de senaste åren och förmår att lyfta blicken, se hur kulturen kan bidra till ett bättre samhälle och de möjligheter som vi som jobbar med kultur dagligen redan gör.
Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst och medgrundare till Keychange