Ni som har lästa andra ”åsikt” vet att det ofta handlar om musikpolitik på olika nivåer. Ofta utifrån musikerns eller artistens perspektiv. Jag försöker använda den plattform vi har med vårt nyhetsbrev ”buller” för att sätta fokus på musikskaparen och hur vi som samhälle kan skapa förutsättningar för fortsatt skapande och upplevelse av musiken.

Det här blir i stället en krönika med några nedslag i förra helgens Oslo World, en festival som ligger i absolut framkant och som pekar på ett motstånd och normbrytande, där musik i världsklass också blir en antidot mot auktoritära system, patriarkala strukturer och som helt enkelt visar att en bättre framtid är möjlig. Musik som genom att vara just musik visar på en väg mot ett öppnare samhälle.

2024 har för mig och säkert de flesta andra varit mörkt. Det är svårt att se att vi går mot en ljusare framtid. En toxisk utveckling i Mellanöstern, en frammarsch av auktoritära regimer över hela klotet, hot mot demokratiska institutioner i många länder, ett alltmer polariserat Sverige och Europa där stad står mot land och utanförskapsområdena i städerna blir alltmer isolerade parallellsamhällen. Just nu pågår krig med ofattbara mängder civila dödsoffer medan omvärlden ser på. Många kriser glöms eller negligeras, ofta i det globala södern. Kan verkligen musik ha en bäring på detta? Ja kanske, jag tror i alla fall att den kan peka på andra vägar framåt.

Jag har ofta lyft Norge som ett föredöme kring musikexport och hur man stöttar sina musiker och artister med en smart och generös musikpolitik, ett effektivt exportkontor och Talent Norge som en kraftfull organisation för talangutveckling. Men det finns också ett exceptionellt livemusikliv och framåtblickande festivaler inom de flesta genrer. Bylarm, Førdefestivalen och Ultima tillhör ledande festivaler inom pop, folkmusik respektive nutida konstmusik. Det pärlband av jazzfestivaler som finns i landet torde nog vara världsunikt även det, möjligen i jämförelse med Kanada.

Men kanske är det ändå Oslo World som är det starkaste exemplet på detta vitala musikliv, en festival som varit i en exponentiell utveckling i många år och som idag är en av Europas mest progressiva musikfestivaler, därtill en publik succé. Här finns ett autentiskt engagemang i global musik, och man har genom året skaffat starka nätverk och samarbeten som gör att festivalen på alla nivåer är i framkant. Både konstnärligt och musikaliskt, men också i sina samtal om musik och aktivism, där man vågar vara obekväm och inte väja för dålig stämning, svåra frågor, och där det alltid finns en öppenhet för nya perspektiv. Motorn är självklart festivalens powerhouse och artistiska ledare Alexandra Archetti Stölen.

Det var med höga förväntningar jag kom dit i år för att vara med på den officiella starten av Keychange Leaders på Munch museet. Jag kommer att återkomma mycket till detta projekt senare, men fokuserar här på fyra konserter under festivalen som har en stark bäring både i musiken och sin kontext. Flera av artisterna kommer från områden präglade av traumatiska konflikter och alla artisterna är på olika sätt exempel på normbrytare som går mot det förväntade och är förebilder för marginaliserade grupper i sina egna communities. Detta är artister att lyssna på, att strömma och om du har chansen se live – här är fyra tunga rekommendationer:

Bashar Murad är en palestinsk popartist från Jerusalem med en queer crooner-aura och enorm sångröst. Han har samarbetat med en rad isländska musikprofiler och släppte singeln Klefi/Samed i samarbete med industripunkiga Hatari (han deltog också i isländska Eurovisionuttagningen 2024 och kom tvåa). Bashars mellansnack var marinerade i humor och ironi men blev inte desto mindre brutala vittnesbörd om hans kamp för värdighet och klaustrofobiska livsbetingelser. När han spelade Nina Simones ”I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free” (”a favourite for obvious reasons” som han lakoniskt uttryckte det) på arabiska och engelska, ensam med piano blev det ett mäktigt samtal om motstånd över decennierna. Det var knäpptyst i den fullsatta salen. Kolla in ITSAHELL!!, en catchy popdänga med ett väldigt tydligt budskap här:

Jag har skrivit om Aïta Mon Amour tidigare efter deras succéspelning på WOMEX 2023. Det är ett samarbete mellan Widad Mjama från Marocko och Khalid Epi från Tunisien. Projektet är en klubbig tolkning där traditionella instrument och liveelektronik ger en ny skrud till de muntliga traderingar av s k Aïtas. Det är sånger med rötter tillbaks till 1100-talet, men också en kvinnlig tradition som både är bärare av motstånd och idag är en symbol för kvinnlig frigörelse i Marocko. Det finns en helt magisk dynamik mellan Widad och Khalid och projektet borde plockas upp av fler bokare i Europa. Kolla in AÏta Amella här:

Khansa rymmer i sitt artistskap manlig magdans, en enorm röst och allt organiskt sammanflätat med avantgardistisk elektropop där det hela tiden finns en mångfacetterad arabisk rytmik i botten. En oemotståndlig cocktail och exempel på den rika moderna musiktradition som kommer från metropolen Beirut. Den öppet homosexuelle Khansa som dompterade publiken med kärlek och humor gjorde en av festivalens mest gränsöverskridande konserter där situationen i hemlandet fanns som en mörk bordunton. Det finns tyvärr dåligt med liveklipp på nätet men här är en video med Quesat al Ams.

Kin’gongolo Kiniata från Kinshasa tog en helt annan dimension till festivalen med vad som festivalprogrammet beskriver som experimentell punk-afro rumba, och på de märkligaste instrument jag sett; två strängad bas, så vitt jag kunde se liten ensträngad plåtgitarr och percussion byggt av skrot som pet-flaskor och målarfärgsburkar. Det var svängigt, smart och ett dramaturgiskt bygge med en precis kommunikation som vore de en enda organism, med en ekvilibrism, lyhördhet och musikalisk excellens på en nivå som jag mycket sällan ser. Lägg därtill frenesi, energi och glädje så kan du bara göra en sak om du är i Stockholm idag, köp en biljett till Fasching ikväll (8 november) där bandet är en del av Selams pågående festival. Kolla in en hel konsert från europaturnén  2022 här:

Bästa sättet att stötta dessa artister är att följa dem, se dem, streama dem, köpa album och tala om dem. Att det är mellan artisten och publiken som musiken utvecklas är lika självklart som viktigt att fortsätta påpeka, och sannerligen något jag än en gång påmindes om i helgen. Jag hoppas att alla kämpande musikarrangörer fortsätter att skapa magiska events också i Sverige, och att ännu fler gränsöverskridande artister också letar sig till Sverige.

Ta hand om er!

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst och medgrundare till Keychange