Att höra Parisa Liljestrand deklarera att det inte är hennes jobb att kräva medborgare på pengar för att filmbranschen inte kan prioritera är lite som att se förlåten falla en gång för alla. Det skedde under öppningen av Göteborg Film Festival och vad som träder fram är en marknadsliberal ideolog där —  vilket är någon slags ingång till denna text — utfallet inte är det viktiga, nej ”det är principen” det handlar om för att tala med Hasse Alfredssons Fabrikör i Den enfaldige mördaren.

Filmbranschen är liksom stora delar av kultursektorn en blandning av konst och kommers, och liksom större delen av Europa finns en offentlig filmpolitik som utifrån branschens förutsättningar stimulerar produktionsförhållanden och risktagande med ambitionen att skapa en sund och uthållig filmindustri. Vi har hört liknande uttalande tidigare förut men i just det här sammanhanget, när man kanske kunde förvänta sig en lite mer peppande ingång i tuffa tider.

Det handlar om tid och förtroende:

Det blev således en intressant retorisk kurva när regissören Ruben Östlund direkt gick ut och förklarade att inte ens internationellt sett stora framgångar som Triangle of Sadness med en budget på 13 miljoner Euro och stöd från Filminstitutet på 12 mkr (enligt en intervju med filmens producent Erik Hemmendorff på Nordisk Film & TV-fonds hemsida, samt Filminstitutets hemsida) skulle kunna göras utan den avgörande grund som statliga filmstöd utgör. Processer för att filmer som dessa kan göras handlar om att konstnärskap kan växa i en jordmån av offentliga filmstöd, en fungerande marknad och bred privat finansiering. Det är en självklarhet i hela Norden och större delen av Europa och något som jag tror att de flesta är överens om. Konstnärlig risktagning kräver tid och finansiell stamina.  Det innebär inte att man kan och bör ha synpunkter hur sådana stimulansåtgärder görs, och att transparens är helt avgörande för att skapa en acceptans hos skattebetalare.

Jag har följt Östlund sedan premiären av Gitarrmongot 2004, och jag var med och stöttade lanseringen av hans filmer när jag jobbade på Filminstitutet. Från några tusen besökare, till större delen nyfikna cineaster, som såg debuten (Roy Andersson var på premiären och det var fler än jag som kunde se ett släktskap), så visade de följande filmernas utveckling med en allt större publik och internationell framgång, att det här i slutänden blev en god affär för Sverige både ekonomiskt och konstnärligt.

Jag tror inte att Parisa delar kultursyn med Josef Stalin men han lär ha sagt att om vi gör 50 filmer per år och två är bra så är det väl bättre att bara stötta dem som är bra. Och någonstans är det kanske detta som det handlar om, en avsaknad av insikten att det krävs bredd och långsiktighet för att skapa en topp. Man kan diskutera hur ett sådant system skall se ut men jag kände mig oerhört stolt när svenska regissörer och filmskapare tog alltmer plats på de stora festivalerna, vi började helt enkelt göra film som angick vår omvärld. Och som såldes, visades och nådde en global framgång.

Svensk film och musik på en global marknad:

Jag var på ett tiotal Cannesfestivaler från mitten av nittiotalet när de danska regissörerna tycktes prenumerera på tävlingssektionen och man ömsom muttrade danskjävlar i smyg och avgudade deras oförblommerade kaxighet, alltmedan festivalpubliken rodnade ikapp med festivalpalatset Lumierès röda stolar under filmer som Festen och Idioterna. Men snart skulle också en ny generation svenska filmare ta plats i den internationella festivalcirkusen.

Det här var bra för den svenska filmindustrin som helhet, för den svenska självbilden och den svenska ekonomin. Satsade vi då på att fortsätta utveckla detta? Nej knappast och den kräftgång av alltmer anorektisk filmpolitik som krymper filmbranschen både i volym och anseende, handlar inte om brist på talang utan brist på långsiktighet, visioner och pengar.

Samma resonemang kan föras när det gäller musikområdet där vi fortfarande otvivelaktigt har en framstående musikexport, men där återväxten är hotad av svaga strukturer. Sverige har det minsta och ekonomiskt svagaste, och kanske också mest heroiska exportkontoret i Norden. Men idag trängs den musik som inte har en omedelbar hitpotential ut av grannländer med större ambitioner att synliggöra sina talanger oavsett genre.

Vad är det som vi tappar på vägen? De framgångar som svenska akter rönt inom jazz och folkmusik internationellt de senaste åren har skett trots den förda politiken och med skakig och kortsiktig finansiell bas. Men vi vet att vi hade kommit längre, varit synligare och turnerat mer om det hade funnits åtminstone basala medel för mobilitet och stöttning. Och tillväxten, den oroar mig ännu mer. Återigen, inte av brist på talang utan brist på långsiktighet, förutsägbarhet och stöttning i de avgörande skedena.

Musikskapare och artister:

Musikcentrum analyserar den förda kulturpolitiken utifrån ett musikperspektiv och hur det påverkar musikskapare, artister och musikbransch på lång och kort sikt. Vi finns mitt i artister och musikers dagliga verklighet men vi förmedlar också det perspektivet mot politiker och beslutsfattare även om vi ofta upplevs som gnälliga representanter för musikkollektivet. Vi har följt, belyst och kritiserat den process vi sett en längre tid på Kulturrådet och vi tror inte att det fjärmande från branschpraxis och metoder vi ser fungera i andra länder kommer att gynna musiklivet. Detta oaktat den just nu minskande kulturbudgeten från staten som inte är Kulturrådets beslut. Vi kommer fortsätta att peta i detta. Men vi måste också från vår horisont lyfta blicken mot helheten. För frågorna är större idag och vi börjar närma oss en tipping point där det kulturella kapital som byggts av en långsiktig politik av kulturstöd, studieförbund, kulturskolor och en relativ konsensus om kulturens värden nu ligger i stöpsleven.

Och det är besvärande oinsiktsfullt av en kulturminister att ställa sig på en sida om en påhittad linje och göra den typen av tvärsäkra uttalanden utan att förhålla sig till den verklighet som resten av filmbranschen (och kulturlivet i stort) måste förhålla sig till. En verklighet som för oss handlar om talangutveckling som leder till en arbetsmarknad. Den kan finnas i skolor och förskolor, i musikstudior och låtskrivarsessions, på turné i storstäder eller i glesbygd, men en arbetsmarknad som också i hög grad finns utomlands.

Men om vägarna till denna arbetsmarknad inte är framkomlig kommer många musiktalanger att förtvina och återväxten hämmas. Och förlorarna är publiken. För att stimulera denna arbetsmarknad är också att stimulera publikens och invånarnas välfärd. Och så småningom flyger detta själv. Det är Ruben Östlund ett tydligt exempel men också en lång rad musikartister inom breda och smalare genrer som med hjälp av en fungerande kulturpolitik skapat en plats på scenen där fansen hjälper dem att stanna kvar. Från kulturskolan och studieförbundens replokal till de stora festivalerna.

Kulturen är en långsiktig investering:

Det här är ett kulturliv som har alla förutsättningar att blomstra men som sagt behöver gödning i avgörande faser. Den stora sponsorn är självklart publiken, enligt Myndigheten för kulturanalys så ökade svenskarnas inköp av kultur exponentiellt, från knappt 11 miljarder kr 2020 till drygt 18 miljarder 2023. Även om det finns en pandemieffekt i detta så ser vi att svenskar värderar kultur, och att det även med den lägsta momssatsen innebär att statskassan får tillbaks mer än 1 miljard/år, vilket motsvarar mer än 10 procent av statens totala kulturbudget.

Men när den offentliga kulturpolitiken kan addera en stimulans vid avgörande tillfällen så är det då magin sker. Timbroapologeters fantasier om att det finns en undergroundrörelse av mecenater och filantroper som väntar i kulisserna att släppas lös för att stötta detta kulturliv, om bara det statliga kulturstödets tyranni försvann, borde ibland lägga bort drömmandet och ägna sig åt lite nykter omvärldsbevakning, klassisk empiri helt enkelt.

För på samma sätt som det tar tid att bygga artister och konstnärskap så kräves det till att börja med incitament för finansiering, men också tid för att dessa ska slå rot. Ett av den nuvarande regeringens mantra har varit att öka den privata finansieringen av kultur. Och privat sponsring av kultur skulle självklart ge sektorn ett värdefullt tillskott. I våra grannländer finns aktörer som Carlsberg Foundation och Norsk Tipping. Institutioner som ofta i stiftelseform har en stödordning som är begriplig, transparent och tydlig. I Storbritannien finns PRS Foundation, ett upphovsrättssällskap som har en avgörande roll i det brittiska musiklivet. Men det är institutioner som växt fram under decennier i en process parallellt med musikindustri och kulturpolitik.

Några siffror om skillnaden mellan Sverige och Norden:

I höstas kom en rapport som skulle studera just privat kulturfinansiering beställd av regeringen och utförd av Myndigheten för Kulturanalys. Man konstaterar att frågan om kultursponsring är komplex, att det finns en svag kultur för sponsring i Sverige, att det finns svaga incitament för privata aktörer att gå in i kultursponsring och att det måste analyseras noga ifall det i själva verket kan bli dyrare än att rikta kulturstöd direkt från det offentliga. Man poängterar också både att det finns en problematik i att risken för påverkan blir större på kulturens innehåll, men å andra sidan att möjligheten för politiken att uppfylla uppsatta mål minskar. Det kan t ex handla om geografisk spridning, mångfald eller att gynna eftersatt kultur.

Och även om det finns ett dolt näringsliv som är seriöst intresserade av att kliva in i kultursponsring så är vägen till en volym likt våra grannländer lång. Enligt Skatteverket delade stiftelser där kultur är det enda ändamålet 2022 ut 98 mkr (d v s ca 1% av det statliga kulturstödet) och för de som även delar ut medel till kultur 500 mkr där även andra ändamål ingick. Man gjorde även en enkät och utifrån den framkom att minst 331 miljoner, troligen något mer, gick till kultur från just stiftelser. Sponsring direkt från företag var uppe och vände runt 2015 och är nu nere på samma nivå som 2009 på dryg 700 mkr. Det är självklart att detta i varje enskilt fall är viktigt för dem som tar del av det men i en internationell jämförelse så är det försumbart. Och om man vill jämföra med idrotten så handlar det om ca: 6 miljarder/år i Sverige.

I en jämförelse så delar Carlsberg Foundation själva ut lika mycket medel (ca 2 miljarder svenska kronor) varje år som USA:s kulturråd National Endowment of the Arts (vilket Trump nu vill lägga ner). Inte enbart till kultur men att komma upp i nivåer som liknar Danmark eller Norge kommer att ta tid och om vi fortsätter att mala ner kulturlivet så lär det finnas väldigt lite att stötta när alternativen verkligen finns på plats. Och om talar om långsiktighet så tycks kultursponsringen i USA minska radikalt enligt det nytillträdda kulturrådet i Washington, Stefan Hansen (intervju i P1).

Varför är denna rätt uppenbara bild så svår att ta till sig av våra folkvalda ? Jag tror att mycket av bakgrunden handlar om det politiska systemets allt kortare perspektiv. Varför skall Parisa lägga grunden för en framtid bortom nästa mandatperiod. Om dagens opinionssiffror och samarbeten står sig blir regeringen inte omvald, och skulle hon bli så kanske hon hamnar på ett helt annan (mer prioriterat?) departement. Långsiktigheten är inte det som politiker idag prioriterar, det är inte det som man tror att väljarna belönar. Men det är helt avgörande för de allra flesta områden där vi vill bygga en bättre framtid. Tidigare regeringar av olika färg är sannerligen medskyldiga men nu är det dags att politiker, oavsett färg, faktiskt öppnar ögonen, läser sina egna beställda utredningar och drar rätt slutsatser.

Ta hand om er,

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst