åsikt: politik är det möjligas konst

 Om vi någonsin har haft anledning att drömma och tänka visionärt så är det kanske nu? Även om det kan tyckas cyniskt att se en kris som en möjlighet — femtontusen svenskar har förlorat livet och hundratals musiker har fått sina karriärer slagna i spillror — så har cementerade strukturer och tankesätt skakats om under pandemin. Maktbalanser har rubbats och hierarkier förändrats. Det som tidigare sågs som självklart måste värnas. För systemen har inte fungerat. Från äldrevårdens anställningsformer till skyddsnät för frilansande kulturskapare. Och ska pandemin inte bara bli ett par bortkastade år så kan vi kanske istället försöka skönja nya möjligheter.

Många musiker har vittnat om att pandemin, trots att det kanske varit deras livs värsta period, också ironiskt nog har lett till att de känt sig synligare. Den öronbedövande tystnaden har gjort att kulturens och musikens värde har uppgraderats i själva tomrummet. Kanske kan vi nu på allvar börja se till individuella konstnärers förutsättningar och behov ur ett mer holistiskt perspektiv, inte bara som grupper, roller och yrken? Men det momentum vi har just nu kräver också att vi formulerar oss kring återuppbyggnaden. 

JÄMSTÄLLDHET, RASISM OCH KLIMATHOT:

Pandemin har inte skett i ett vakuum och ingen verksamhet kan överleva om man inte också förhåller sig till det som skett och sker i omvärlden. Vi behöver vidga perspektivet.

Kvinnor och könsminoriteters ställning har allvarligt försvagats under pandemin. Jämställdheten har tagit stora kliv bakåt och i musiklivet finns tydliga siffror där kvinnor och könsminoriteter både i högre grad lämnat yrket och förlorat mer intäkter, detta trots ett underläge från början. Förutom det uppenbara; att utestängande barriärer måste bort, så handlar det om musikindustrins framtid. Vi behöver all talang! Men normer kring vem som får vara tonsättare, trummis eller producent stänger fortfarande ute begåvningar. Och ett mer individuellt synsätt är avgörande för att få syn på dessa normer.

”I can’t breathe”, George Floyds sista ord innan hans cirkulation kollapsade under ett polis-knä i Minneapolis blev trigger för en vital diskussion kring / om strukturell rasism i USA och Black Lives Matter-rörelsen blev den naturliga generatorn och plattformen. I Sverige kom diskussionen att handla om integration, utanförskapsområden och kriminalitet, mindre om samhällseffekter av ökad gentrifiering och klyftor. Men hur har det då sett ut på musikområdet? Trots kritik av kulturpolitiken för styrning och identitetspolitik så har den verkliga diskussion, hur vi skall skapa ett mer inkluderande musikliv, uteblivit. När vi talar med offentliga stödgivare frågar de varför så få personer med annan bakgrund närmar sig dem. Men man tycks inte dra några några politiska konsekvenser av detta faktum?

På många sätt går diskussionen om kön och ursprung hand i hand men när det gäller den osynliga rasismen adderas ett perspektiv av ekonomisk ojämlikhet och misstro mot majoritetssamhället vilket gör att diskussionerna om ett parallellsamhälle i hög grad är tillämpbart på musikindustrin. När skall vi sluta att tala om “musiker från Mellanöstern ” eller “gangsterrap i förorterna” som inte vill inordna sig i det svenska systemet och istället närma oss varje musiker, artist och konstnärsskap utifrån dess egna förutsättningar?


IPCC:s klimatrapport slog ner som en bomb i augusti 2021. Klimatet har varit på agendan länge men rapporten fastslog oemotsägligt att situationen är långt mer akut än vi tidigare trott. Vi måste agera bredare och snabbare. Vi som deltagit i de otaliga musik-konferenser, som under pandemin flyttats online, vet att detta är ett ämne som stora delar av industrin brottats med. Hur skall vi turnera mer klimatsmart? Hur skall vi flytta publiken mer klimatsmart? Hur skall vi arrangera stora festivaler på ett klimatsmart sätt? Modellerna, idéerna och kunskapen finns, men nu måste vi också använda dem, och sprida dem. Och även här är det individerna som går i första ledet. Artister som vill ta ansvar, vill förmedla metoder, vill möta publiken på ett ansvarsfullt sätt. Hur hjälper vi dem med det?

ANSVAR ELLER GRATIS-CHANS?

Är det då musikvärlden som skall bära ansvaret för att skapa ett jämlikt, inkluderande och klimatsmart samhälle? Är det inte de stora företagen eller politikerna? Är det inte allas ansvar?

Som jag ser det skall man ställa frågan på ett annat sätt. Vi skall fråga oss vilka möjligheter detta ger musiklivet? Det är att inkludera dessa frågor i verksamheten som kommer att lyfta musiklivet! Det är det som publiken, speciellt den unga, förväntar sig! Publiken är redan där; öppen, miljömedveten, inkluderande och blickande mot framtiden. Men musiker, artister, festivaler, labels och musikföretag, äger också en unik plattform och genom att använda den boostar man sin egen utveckling och blir samtidigt en motor i samhällsförändringen. 

ETT JÄMSTÄLLT, INKLUDERANDE OCH KLIMATSMART MUSIKLIV — REALISM ELLER UTOPI?

Vi kan välja om denna utveckling skall gå långsammare eller snabbare. Vi kan skapa en mer positiv, snabbare, och kanske t.o.m. exponentiell utveckling där bra initiativ, goda idéer och smarta metoder går hand i hand med de olika strukturer (företagskultur, kulturpolitik, innovation) där dessa metoder sprids och stöttas. Jag tror att de som bejakar detta vinner i längden.

Livskraftiga musikföretag som säljer fler biljetter, fler strömmar, fler vinyler (ja t.o.m. det, en välskött vinyl vet vi ännu inte maxåldern på). Och publiken får uppleva en mer jämställd och diversifierad livemusik på ett klimatsmartare sätt. Smalare genrer kan få ett uppsving eftersom möjligheterna att nå ut ökar om vi också får en ambitiös stöttande kulturpolitik som ger större möjligheter till innovation och ytterligare breddning av publik och musikaliska uttryck

I slutänden är alla vinnare. Musiker och artister, publiken och övriga branschen Om vi bättre förmår att ta tillvara på de musikaliska talangerna kommer en bredare publik att hitta mer musik, av olika slag, musik som är relevant för just dem, och detta kommer att öka deras livskvalitet. Och frilansande musikers akilleshäl;avsaknad av stabila och långsiktiga inkomster, kommer att stärkas av just detta - en mer trogen publikbas. Även samhället som helhet vinner på att musiklivet blir en motor i inkluderande och grönare utveckling Eftersom detta också ökar välmåendet blir musiklivets val också bärare av en positiv övergripande samhällsutveckling. Amen!!

Jag leker självklart en dialektisk lek. Processer och tendenser är mer komplexa än jag beskriver dem. Men att vi genom olika vägval på dessa områden kommer att kunna påverka återuppbyggnad av musiklivet ett faktum. Min spaning är att dessa tendenser finns globalt och att stora delar av internationell musikbransch ser jämställdhet, inkludering och minskat klimatavtryck som inte bara ett generellt ansvar utan också en investering som kommer att bygga dem starkare som företag, artister, skivbolag, konserthus eller klubbar. På senaste Reeperbahn-festivalen släpptes en stor jämställdhetsrapport som tydligt slog fast att den unga publikens konsumtion drivs av värderingar och att de kräver att dessa återspeglas i musikbranschen.

Music Declares Emergency är ett snabbt växande, ursprungligen brittiskt initiativ med påskrivare som artisterna Billie Eilish, Annie Lennox, The 1975, och vitt skilda branschaktörer som Sony Music, European Music Council och Abbey Road Studios. Musikföretag inrättar avdelningar för att förbättra sin jämställdhet (säkerligen med många olika bevekelsegrunder men det sker).

Keychange (keychange.eu) nådde 500 påskrivare av sin jämställdhetsförklaring i somras med internationella organisationer som European Broadcast Union, National Opera och BBC, och i Sverige Way Out West, Musik i Syd och Malmö Live! En lång rad organisationer, festivaler och företag har genom att skriva på tagit beslutet att manifestera sin väg mot jämställdhet och utmana sig själva. En rörelse som bokstavligen påverkar musikpolitik och musikbransch globalt. Det finns alltså rätt tunga krafter bakom en grön och jämställd framtid.

STOCKHOLMSSYNDROMET:

Därför känns det lite provinsiellt att den strategi för nattklubbar och livescener som Stockholms stad släppte i maj 2021 (på initiativ av bl.a. kulturborgarrådet Jonas Naddebo), och vars remisstid just gick ut, helt saknar resonemang och visioner på dessa områden och fastnar i hur man skall minska tillståndskrångel, vilket i sig bra, men skulle kunna ha stannat som ett internt PM. Att kalla det en strategi är en missuppfattning av ordets betydelse.

När politikerna tappat tron på politikens möjligheter så bör man vara vaksam. Kulturpolitiken i Stockholm har varit ett dåligt underhållet pastorat sedan mitten av 00-talet, detta oavsett färg på styret men med det senaste årets två innehållslösa utspel (se länkar nedan) är det viktigt att frågorna lyfts på riktigt och debatteras, inte minst inför valet 2022. I Musikcentrum Östs remissvar på den senaste livemusikstrategin ger vi en rad exempel och länkar till städer som tar andra vitala grepp för att stimulera sina livescener.

Om man dessutom adderar Stockholms totala passivitet inför konstnärer och kulturskapares situation under pandemin så måste man fundera kring vilka drivkrafter som egentligen styr politiken i Stadshuset. Att kultur skapas av människor av kött och blod torde vara en rimlig slutsats även för den politiska majoriteten. .

Musikcentrum Öst kommer fram till valet i september 2021 följa vad de olika partierna i Stockholm vill ha för kulturpolitik och följa förslag som läggs och kulturpolitiska program. Vi tror nämligen att Stockholm har en exceptionell potential eftersom en stor del av detta (för Stockholmare) dolda musikunder också är våra medlemmar. Att de styrande politiker inte förmår se att detta behöver stöttas är tragiskt.

FAKTA & VIDARELÄSNING:

Stockholms stads övergripande kulturstrategi kan du läsa här:
Musikcentrum Östs svar remissvar på den övergripande kulturstrategin kan du läsa här:

Stockholms stads strategi för nattklubbar och livescener kan du läsa här:
Musikcentrum Östs remissvar på strategin för nattklubbar och livescener kan du läsa här:

Regeringens utredare, Linda Zachrissons nyligen släppta förslag till åtgärder för återstarten av kulturlivet. Från kris till kraft kan du läsa här:

Musikcentrum Riks kommentar till utredningen kan du läsa här:

Ett av de viktigaste globala initiativen kring musik och urban stadsutveckling är Music Cities Network. Göteborg (!) är den enda svenska medlemmen. Läsvärt är MCN:s rapport om hur musik kan bidra till FN:s 17 hållbarhetsmål. Läs rapporten här: